Eposet i Barovia: I smedens tillit

Krönikören drar lite i sitt skägg medans han tänker tillbaka på de första sidorna i bindaren. Han hämtar en stort stop med mjöd och sätter sig ner igen. Framför honom har han fortsättningen av den tidigare anekdoten som startade Eposet.

Han bläddrar blad. "Då ska vi se vad vi hava här.."

Efter en god natts sömn i de Svaliska skogarna packar trion ihop tältet och äter en frukost, den som kallas för Kamski försöker gediget få Biörn den brutne att dricka.

De har nu packat ner hela tältet, käggarna med mjöd och så många ransoner som bara går i the bag of holding som Fal Crum erhållit. Den ser ut att vara till bristningsgränsen men de är för ovetandes om dess magiska aspekter för att avgöra om den är full snart.

De börjar den långa vandringen som enligt Biörn den brutne ska leda till första delmålet, Sankt Markovias kloster i Krezk. De börjar spatsera längs Old Svalich Road, Kamski håller koll på terrängen och spanar även efter vilt. Hon har sett stora vargspår och får förklarat för sig av Biörn att vargarna här i trakten är väldigt stora och farliga, samt att de mött varulvar en typ av shapeshifters. De håller utkik.

Längs vägen stöter de dels på något som glimrar längs vägkanten. Ett halsband som är brutet och liknar en silvrig drake. Paramus undersöker smycket medans Biörn återberättar delar av historien om en Silverordern som sägs funnit här för länge sen, troligen tillhör detta halsband de.

De testar alla var och en att hålla i halsbandet som är väldigt kyligt och ger en frostig känsla mot huden. De bestämmer sig för att bära med sig det och stoppar ner det i Crums väska.

De hinner inte långt innan de stöter på nästa fynd, som de nästan trampar i. Vid vägbrynet finns de tre stycken stora rävsaxar men verkar vara modell större, syftat för varg eller björn. Kamski triggar en sax och med hjälp av Biörn och Paramus rycker de lös den. Även denna stoppar de ner i väskan.

Strax innan de entrar Barovia, som även staden i Barovia verkar heta som ligger vid foten av ett berg där ett mäktigt slott skuggar ner mot de, här väljer de att ta en liten paus.

Inne i Barovia stad, är läget väldigt lugnt och husen ser öde ut. Biörn leder de till ett mindre torg där de kan uttyda en taverna med sliten skylt och en handelsbod. Då de alla lagt märke till hur svag dvärgen ser ut att vara utan rustning eller vapen, något som de vill minnas var ett kännetecken för den smått onyktra dörrvakten på Bakfickan. Han verkar även lite skakig och smyger omkring längs gatorna och mumlar något om vagnar.

På tal om dvärgar så gjorde även sällskapet en upptäckt på morgonen då Paramus utvecklat ett riktigt långt dvärgskägg över natten. De är alla förvånade och fascinerade.

De besöker Bilraths Merchantile och försöker finna en rustning åt den gode dvärgen. De visar sig dock vara svårt få tag på sådant i Barovia, då den här Strahd som styr riket inte tillåter vapen eller rustningar för pöbeln. När Kamski presenterar sig så börjar ägaren att småflörta och erbjuda henne både parfymer och klänningar, något som inte riktigt uppskattas. När han plötsligt plockar fram en blå klänning som Kamski känner igen. Men hur de kan vara möjligt? Hon tappar greppet och tar tag i säljarens krage och kräver ett svar. Hur kan han ha hennes försvunna moders klänning. Hon kräver svar och får endast ur honom att han köpt den av Vistani för länge sen. Hon rycker åt sig tyget och inspekterar  fotändan där initialerna I.D. står broderat. Hennes moders.

Innan hon hinner göra mer känner hon en tung hand på axeln av en bjässe till man som verkar mer stor än intellektuell. Han säger att hon ska gå därifrån, vilket hon gör utan större motstånd och tar klänningen med sig. Crum kastar diplomatiskt ett guld till ägaren.

Kamski samlar sig på gatan lite.

Crum säger sig ha hört slaget från ett städ längre in i Barovia och Biörn den brutne tar täten för att försöka identifiera vart de kan vara. De orienterar sig längs gatorna och finner bortom kyrkan en smedsgård liggandes en bit utan för staden. De traskar dit och möter där smeden Dag.

Här försöker först Crum köpslå om både vapen och lägerredskap som kittel och stekpanna. De visar sig vara känsligt prata öppet om vapen och även om framförallt silver, vilket får Dag att grymta till en sväng. De kommer dock överens om en tunna mjöd i utbyte om diverse material. De går en vända för att "hämta" den för att inte avslöja Crums bag of holding.

När de börjar köpslå igen förslår Biörn att han skulle kunna behöva en vedyxa eller en hammare. Dag blir fascinerad och erbjuder sig att ge honom en hammare om han kan ta honom i armbrytning. Ödet är på Biörn den brutnes sida och han sänker Dags arm i ett blixtsnabbt tag. En deal är en deal och han får sig en gammal tung och obalanserad hammare.

De fortsätter att prata och berätta att sällskapet är här för att slå tillbaka ondskan och befria Barovia. Till en början är Dag lite rädd och orolig att detta är ett test från Strahd, men ger mer och mer efter och berättar om hur han förr såg hoppet. Några veckor sedan  försvann de dock när någon tydligen sänkt Valaki, Barovias sista utpost och garde mot Strahd. Stadens borgmäster brann i ett kloster Strahds andra fru skrattade hela natten.

Innan de hinner röra på sig erbjuder Dag plötsligt att de kan stanna över middag med hans familj så får de prata vidare om tider som var och tider som ska komma.

Inne i huset står hans hustru Lena och lagar middag, två mindre barn springer runt och den äldre sonen sitter och täljer ett björntotem vid köksbordet.

De pratar om allt från Silverdrakens riddarordern och de fallna krigarna. Efter att Crum visat upp halsbandet de tidigare funnit så berättar han att de troligen är en bra relik att använda för att få gastarna på deras sida eller åtminstone få de att ses som likasinnade.

De erbjuds att stanna över natten och han erbjuder även att silvra deras vapen om så behövs. De är endast Kamskis pilar som är relevanta för detta ändamål och Paramus erbjuder silver för jobbet. Crum som gärna velat ha järnvapen, får en Järnkrok av honom.

Till Biörn den brutne erbjuder han ett dolt vapen som ligger under sovrumsgolvet, en rejäl Great Axe med skimrande runor. Ett vapen som de verkar tolka tillhört Dags broder, som stupat i en strid. Dag är förtegen och delger föga information kring detta.

När de frågar upp om varför han plötsligt är så vänlig mot de så återberättar han en historia från hans ungdom då han nästan dog vid Tsarfallen, men vaknade till på en strand vid foten av en äldre kvinna som sades heta Ewa. Hon pratade att en bruten krigare skulle besöka honom i framtiden och han var rikets hopp. Han tror Biörn är denne man.

De gör sig sedna alla redo för kvällen, men kommer sedan på att de skulle vara intressant att se de dödas marsch vid kyrkogården vid midnatt. Lena förklarar att de är snart tid för detta och de gör sig redo vandra över till kyrkan...

Eposet i Barovia

En samling rullar med text, samlade  och bundna i en bokram.
Krönikören öppnar upp alstret för första gången sedan han köpte de från de lite skrumpna mystiska mannen med kärran. Han var kryptisk i sina uttalanden men lovade att innehållet var värt de ringa priset av femtio guldmynt. Innehållet i bindaren skulle hålla honom och hans åhörare underhållna i flera veckor. På framsidan stod endast orden "Eposet i Barovia". Han bläddrar blad och börjar nyfiket läsa, "Allt började en blöt höstkväll vid en Taverna..."

Ett ruskigt höstregn sveper in över Waterdeeps gator. På taverna Bakfickans Ale & Mjödhus är de full aktivitet med ett tjugotal gäster. En skald klinkar på sin lyra, gamlingarna skrockar och skrönar, vid ingången sitter ett större gäng ynglingar och försvinner i den billiga mjöden.

Vid sitt vanliga bord är Jeonora "Kamski" Damor, Paramus Vex och Fal Crum nedslagna med ägg, bacon och huset sörja samt ett glas rusdryck. De varit i Waterdeep i tre dygn nu. Trion har senaste året spårat kultmedlemmar från Red Wizards i ett försök att återfå ett försvunnet skrin med en scroll. Sällskapet blev rånat på detta under en ogynnsam erfarenhet förra hösten när deras vägar precis börjat knytas.

Men nu har spåren torkat upp, Crum som har ett förflutet med kulten verkar oftast funnit något alster att följa från sitt undermedvetna eller så har han trots bristande sociala förmågor lyckats samla på sig ny information. Ikväll har de dock inget att följa, ikväll är det mjödet, vinet och den fermenterade mjölken vars spår de alla följer, i mängder.

Tavernan som nyligen fått ny regi, där ägaren Ormtunga är förtegen om vart de gamla ägarna tagit vägen, men han säger sig hantera Ratsacks intressen. Något som Kamski, den i sällskapet som spenderat mest tid genom åren här, inte riktigt vet hur hon ska tolka.

Runt i värdshuset går två yngre, mindre fagra barflickor vid namn Bella och Anna-Klara-Anna. De servar gästerna och stämningen är relativt lugn och sofistikerad för att vara i dessa partier av Waterdeep.

Kamski besöker baren och får försöker stämma av med Ormtunga om de finns några nyheter kring de tidigare ägarna, då hon har ett gott öga för Ardbeg Lavskägge alemästaren och viss gläjde åt Dieter Rybar, barden. Tyvärr har han inget nytt under solen. Hon fyller sin bägare direkt från tunnan och fortsätter dricka mjöd. Ormtunga nämner dock att ett gäng zigenare verkar orsakat något trubbel utanför norra porten och drottningen har givit order om hundra guld i belöning för den som kan få de att bryta läger och ge sig av.

Dessa nyheter verkar fått sällskapet vid ingången att försöka supa mot i varandra att anta utmaningen.

När Kamski återvänder till bordet och spottar i glaset kring zigenarnas underlägsenhet upprör de Crum. Han överhör också hur de yngre sällskapet höjer sina röster för att agera. Efter att några av de knoppat av går han över och lite barskt försöker få förklarat för sig varför de tänkt skrämma bort ett förtryckt folkslag? De är på gränsen till bråk, antingen pga. hans underliga sätt att föra sig eller mängden mjöd. Crum som har en förtjusning i fermenterad getmjölk har flera oberäkneliga sidor.

Under kvällen börjar även skalden att spela och sjunga en sång, som är okänd för sällskapet men fångar på något vis deras uppmärksamhet, den handlar om någon främmande man från ett berg.

När kvällen lider mot midnatt så har en efter en knoppat av och trion börjar gå igenom sina likvida medel, de kanske inte vore så dumt med en belöning på hundra guld för fortsatt husrum.

Kamski kommer ut från deras gemensamma rum, färdigt munderad för konfrontation. Paramus står vid bardisken och gör upp för kvällens nota. Som han och Kamski för övrigt rullat tärning om.

In från regnet kliver en äldre gumma med grått hår som hänger ut från huvan. hon krockar med Paramus vid bardisken och han ursäktar sig, och hoppas att hon inte brutit något.

Hon tittar upp på honom och säger bara att "de är här han som är trollkarlen", och pekar på Crum "och du som är den lidande" hon traskar sedan bort till eldstaden och drar med sig Kamski i armen som gör ett måttligt motstånd mot denna okända kvinna.

Hon gör något med elden i eldstaden och ber henne titta djupt in i lågorna. När hon sätter sig när, och kvinnan trycker henne lite för nära elden, dock utan att bränna sig så ser hon siluetten av en kvinnlig gestalt som hon såklart känner igen i sömnen, hennes mor. Kamski vänder sig och greppar kvinnan i kragen och förgrymmat undrar vilken svartkonst hon håller på med och varför hon visar henne en död kvinna för henne. Kvinnan försöker förklara något som Kamski inte vill höra och hon släpper henne och kvinnan ramlar nästan omkull.

Kamski går och ställer sig vid spishällen. Kvinnan uppmanar de andra att sätta sig och gör något som får elden att slockna och rummet blir nästan mörkt. Ormtunga protesterar men tystnar snabbt och försvinner ner i köket.

Kvinnan berättar saker för var och en av trion som hon inte bör veta, som deras namn och saker om deras förflutna. Hon säger sig komma från ett rike vid namn Barovia, som styrs av en mörk tyrann, en ondskefull härskare vid namn Strahd. Hon säger att i spådomen talades de om fyra hjältar som Strahd själv tog till sina domäner, och att dessa skulle bli hans fall. Men stjärnorna måste tydligen stått i fel linje för dessa hjältar kom istället som ett oväder och retade upp bybor, skapade oreda, och bröt den sista alliansen och motståndet mot härskaren. De försvann ur historien.

Kvinnan fortsätter med att hon nu sett tecken på att denna trio, dessa tre herrar och damer som hon sitter med nu är ämnade att hjälpa hennes rike att återfå sin lyster. De skulle i så fall tillsammans med en trasig krigare välta tyrannen, låta ljuset vinna.

Kamski är väldigt skeptisk och påtalar flera gånger att Barovia bara är en skröna, något man skrämmer barn med. Hon försvinner sedan in på sitt rum, klart upprörd.

Paramus är mer road, då detta låter som chans till ny kunskap, en öppning för ett äventyr.

Crum verkar förtegen och lite tagen, men också förvånad över varför denna kvinna vet så mkt.

Paramus förklarar att de vill fundera på saken över natten och kan besöka hennes läger, som tydligen är samma som zigenarna de hört om, men de kallar sig för Vistani. Hon presenterar sig sedan som Madame Ewa när han frågar.

När hon går så stämmer Paramus av hur Kamski mår, som uppenbart har gråtit, något som är en sällsyn upplevelse för de andra. Hon återberättar kort om de rykten kring sin försvinna, troligen döda moder Iris. Som sägs sålts, rymt eller försvunnit till ett rike vid namn Barovia.

Dagen efter kliver först Paramus sedan Kamski upp och sätter sig till bords för frukost, men Kamski tar sig först en hel bägare mjöd. Hon ropar sedan efter Crum som drar sig i sängen, han kommer dock ut spritt språngandes naken. De andra beklagar sig och upprepar seden med att klä sig, som de första man gör när man vaknar. Han sätter sig dock naken och inmundigar frukosten.

De överväger gårdagens förslag, Paramus har bestämt sig och ser fram emot ett äventyr. Kamski hånar och retas lite med honom att han alltid letar "de där äventyret", hon förklarar att gräset inte alltid är grönare. Kamski som dock verkar tagen, säger att hon denna gång lägger sin röst på att följa Paramus vad än han väljer. De har genom året som gått försökt föklara konceptet med demokrati för Crum. Han är dock väldigt kluven då han säger att ondskan han slåss mot finns här på svärdskusten.

De kommer överens om att besöka Vistanilägret och sedan kan Crum ta sitt beslut.

De traskar i regnet förbi norra porten, där Kamski stannar upp och lämnar över en en rulle med sitt sigill som ska överlämnas till Green Leaf Brigade.

Lägret har brutit upp och börjat rulla vidare men en vagn står kvar och kvinnan vid namn Ewa verkar glad att de kommit, Paramus försöker få henne att övertyga Crum som fortfarande är kluven och tydligt säger sig måsta stanna här. Kamski tar avsked efter ett försök att övertala honom, som vän, som kamrat. De andra två hoppar in i vagnen som börjar rulla norrut.

De hinner resa en bit innan de märker hur vagnen saktar in och en dyblöt Crum står i kortänden på vagnen och säger sig vilja följa med trots allt.

Madame Ewa förklarar att Barovia är en plats som finns i alla väderstreck och suddats ut från historien, från kartorna och från det skrivna ordet. Kamski är fortfarande skeptisk och har flera gånger påpekat för Paramus att hon troligen bara är en förvirrade kvinna från asylumet i Waterdeep.

De frågar om vem de ska möta, men hon säger bara att de ska finnas en trasig krigare på platsen de kommer anlända till.

Efter att de åkt vad som känns som minuter eller timmar så plockar Kamski fram sin träflöjt och börjar nynna och spela på en melodi som hon hörde igår på Tavernan. Denna melodi får Ewas blick och ett leende att uppstå. Hon nämner att hon känner igen sången om en främmande man som fumlar sig ner från ett berg. De är ense om att den är märklig men ganska medryckande.

Plötsligt passerar de en enorm port in i ett rike och en dimma sveper in över de. Hon säger att de snart är framme. Från ingenstans så börjar hon plocka fram ett bylte och överräcker gåvor till sällskapet. Ett bälte till Paramus, ett koger med fyra särskilda pilar till Kamski och till Crum, en säck.

När de strax därefter anländer till en glänta till en skogsbeklädd region med varga-yl och mörker. De kliver av och hon hennes folk som uppenbarligen haft ett läger här beger sig av omgående. Kvar står ett ensamt tält och en mager kort man, en dvärg, med gråa toner i skägger, ringar under ögonen och en utstrålning som ropar trasig.

                                           

En trasig krigare

Kamski är den första som reagerar på att hon tycker sig känna igen honom, men ändå inte. Han påminner om en berusad dvärgkrigare från Waterdeep vid namn Biörn Vitskägg, men samtidigt alldeles för mager och sliten.

Dvärgen presenterar sig och förklarar att han är den trasiga krigare de söker, att han var en av de fyra som skulle rädda Barovia, men att de övriga tre, Dieter Rybar, Ardbeg Lavskägge och Ratsack alla stupat i en strid som han bara minns dimmiga fragment av. Han verkar under en längre tid huserat kring några häxor, som han spottar galla över, men allt han säger är inte så lätt att förstå.

Biörn säger sig fått en spådom om deras trios ankomst och att de tillsammans ska stoppa Strahd med hjälp av ett gäng reliker. Han läser upp en mängd spådomar och förvirringen är total. De är nu första gången som trion får höra något om att de inte går att lämna Barovia frivilligt. Dessa ord skär djupt in i de tre och oroar. De har dock varit på äventyr förut, och Paramus ville verkligen de här så nog ska de ordna sig.

Vidare förklarar Biörn att han gärna skulle bränna ner en kvarn, men går inte djupare in på det men att de bästa de kan göra är att resa västerut mot en allierad alv eller mot ett kloster.

De ser över sin packning och inspekterar tältet om de finns någon proviant. Kamski rekar och säkrar området, han ser spår av vilt, särskilt stora vargar men verkar inte finnas något i närheten.

Inne i tältet finns säckar med ransoner, bröd, torkat kött mm samt två tunnor med mjöd. De äter, packar och upptäcker av en slump att säcken som Crum fått av någon anledning är bottenlös. De lyckas stoppa ner stora delar av ransonerna och även forcera ner en tunna mjöd. De testar till och med att stoppa ner Kamski som försvinner i ett vakuum. När de hjälper henne åter upp ur säcken så hjälper Paramus till att förklara att Crum verkar fått en Bag of holding.

Han själv har fått ett bälte av Dwarvenkind och Kamski fyra bolts of Radiant Sun.

Nu är de i Barovia, sångerna talar om deras dåd. De spenderar en tid i tältet för att samla lite krafter. De verkar ha en lång resa framför sig. Ondskan väntar...

En glänta där sällskapet anländer, i det okända riket Barovia

Ett brev kommer postat

Ivano vandrade Valakis gator som varje kväll. Han stannar till vid den östra porten då något fångar hans blick. Han går fram och ser ett ihoprullat papper med ett enkelt snöre som håller ihop sidorna. Väl utplacerat i blickfånget. Vad är detta? De måste vara någon som lämnat de avsiktligen för mig eller mina kollegor att finna.

Han knyter lös rullen och sätter sig ner på vaktpostens tillhörande stol, som efter några dagars lugn stått tom. Ivano lossar på snöret och ögnar de tre bladen. Samtliga är blanka. Varför lämna tre tomma blad? När han separerar de och kontrollerar fram och baksida ramlar ett fjärde ihopvikt papper ner i hans knä. Han väcklar ut de och ser en snirklig skrift skriven med svart bläck.

Ivano tittar ner och börjar läsa texten:

Till den som finner mina anteckningar.

Jag har rest en längre tid. Mina färder har tagit mig genom Barovia i fotspåren på de illvilliga, dumdristiga, naiva och smått självmordslyssna. För att vara mer tydlig så har jag försökt redogöra för de som för många tydligt setts som landets främlingar, som jag nog en gång också varit.

De togs in i riket till häst och vagn och irrade runt som blinda höns i Barovia stad. Där sägs de plågat kyrkans fader och försökt hjälpa borgmäster Ismack Koliana att föra hans sköna syster Irena till Valakis "säkra famn". Vad jag kan utröna så har de misslyckats fatalt och Strahd den gode både räddat de och lekt med sin fångst som han alltid gör.

Mina spår såg de senare röra sig i skogarna längs Lunafloden och fåglar som viskat i mina öron säger att de gjort sig riktigt ovän med lokala druider och varulvar, men vad vet jag. Kanske var de tvärtom.

Ett tag var de bortom synhåll men sägs sedan ha setts i närheten av den gamla benkvarnen, en otäck plats. De verkar dock kommit på god fot med en av haggorna. Den som går under namnet Ratsack sågs dock lurka omkring runt hönshuset. De ryktas även ha fördärvat Carl av Darnath och säkerligen haggorna som tvingat de.

Nåja, olyckor händer så lätt. 

De sågs även i närheten av Lake Zarovich men den täta dimman har gjort de svårt förtälja vad som riktigt uträttades där eller vilka otyg som skedde. Men två ekor hittades driva omkring utan fiskare eller annat...

I Valaki, där du som läser detta antingen huserar eller spatserar, ska ha besökt med storm. De gjorde sig ovän med allt från ståndhållare, cirkusägare, värdshusgäster och självaste borgmäster Valakovic. De hade till och med mage att utmana hans egna präst och livvakt. Viskningar talar om att de gjort sig allierad med Fiona av Wachter men sedan lämnat staden utom synhåll.

De sågs även i samspråk med de skygga skuggalverna och verkade komma bra överens.

Jag har följt deras fotspår. Jag har försökt komma ikapp men jag har alltid varit några steg efter.

De sågs senast tillbaka vid benkvarnen och någon tå måste trampats på för de var en fullblodig batalj och frände slogs med frände, makabert. 

Nåja, så är en plats som Barovia, kall, karg och kallblodig.

Men de var länge sen nu, och sist jag hörde eller såg dessa veka och lättlurade individer var just där vid kvarnen. Trots olika försök och knep så vet jag inte vad som hände med tre av de. Alven som gjorde sig ovän med de flesta, narren som trodde sig underhålla dold bakom en mask och den där kortväxta krymplingen som var mestadels onykter och sågs naken lite nu och då. Den fjärde, besatt av haggornas pajer sägs de, har skymtats runt benkvarnen, men något har förändrats i hans blick. Är det sorg, kärlek eller kanske bara tomhet. Troligen alla tre.

Nåja, Barovia är en sådan plats.

Ivano stannar till efter den sista raden. De låter väldigt bekant, måtte jag inte ha stött på en dråplig skara som påminner om dessa texter. Han vänder bladet och ser några ytterligare noteringar.

"En främling för vissa kan vända stora tuvor"

Jag trodde de hade något stort på gång, nåja ty fel kan även den perfekte hava. Jag lämnar för den som finner, tre oskrivna blad. Kanske kommer de en dag där något blir värt att skrivas på dessa. En dag, när vi äntligen kvävt de sista hoppen om ljus som de oärliga dyrkar.

Bläckets fjäder är din

Signerat

A.

Ivano sitter kvar på stolen en stund och funderar över vad han läst. ...kan de komma en sån tid?. Han viker ihop brevet, och rullar ihop de blanka bladen och stoppar dessa i en ficka. Sedan traskar han vidare längs Valakis gator. En annan dag kanske, en annan dag.

I skuggan av alver och lägereldar

..med viss puls stannar sällskapet upp vid Hus Wachter och försöker andas lite, de ser sig omkring men är lite för uppspelta för att avgöra om någon är sårad. De går och knackar på dörren och släpps in efter en stund till för-hallen av en tystlåten tjänare. Här börjar de dividera om ev. skador och Dieter kastar ett regn av helande kraft över Ratsack.

De eskorteras sedan in tillbaka till matsalen och soffgruppen som de satt i för två dagar sedan.

Soffgruppen i Hus Wachter

Här sätter sig Dieter och småpratar med Biörn kring sitt halsband. Han har precis börjat prata när Ratsack tränger sig på och vill höra vad de pratar om. Han beklagar sig över att de verkar finnas för många hemligheter mellan sällskapet, så han erkänner att han inte helt talat sanning. Han förmedlar att Morganta givit honom uppdrag och utlovat makt bortom hans fantasier om han tog ihjäl borgmäster Carl samt om han skulle stjäla en dagbok ifrån Urvins ena son. De var därför han var täckt av aska imorse.

Han vill bekänna färg och känner i efterhand att de här nog inte var så kloka beslut och vill hellre ta Strahds sida. Något som både Biörn och Dieter är klart skeptiska till.

De uppskattar hans ödmjukhet och vad han berättar så Dieter väljer att tala mer öppet om halsbandet som han "förvärvat" från Rictavios ägor, då det stämde in på en av spådomarna. Han förklar för Biörn att de är laddat med tre olika förmågor som han kan ladda upp dagligen. De är bara han i gruppen som kan bära det, då han är en godhjärtad person. Endast godhjärtade personer som är präster, kämpar eller paladiner är tillåtna dess krafter.

Ardbeg gör något som numera är vanligt för honom, druid som han är och de lägger föga intresse till honom.

Dörren flyger upp och in kommer Fiona Wachter som är uppspelt och lätt upprörd. Enligt henne var de inte alls såhär de skulle gå till och hon är inte beredd eller redo att skydda de ännu. Men hon tackar för att Izek Strasni är död och välkomnar att hon nu kan återta makten och hennes plan är i rullning. Allt för att gynna Strahd och åter släppa in honom i staden, åter låta Vistani röra sig i här.

Dessa uttalanden uppmärksammas av samtliga men de är Biörn som har svårt att hålla tyst, han menar på att hon inte alls talade gott om Strahd eller Vistani tidigare. Dieter delar ut en armbåge i ansiktet på den korte dvärgen och tackar istället Fiona artigt och kysser hennes hand. Hon har ordnat med en vagn som ska ta de ut ur Valaki till ett närliggande Vistaniläger, samma folk som är en del av hennes plan. Med sig får de ett brev och kommer kunna få hjälp därifrån med hästar för att besöka vingården som är deras nästa steg i sin personliga agenda.

När Fiona tackar för sig och Dieter visar sin uppskattning så passar hon på att hålla honom nära och viska något i hans öra, som han inte riktigt kan uppfatta, vare sig språk eller ord, men han tror de är en hel mening.

De åker i vagnen och småpratar när de passerat utposten vid södra palisaden. De blir avsläppta innan lägret och stannar upp för att gå igenom vad som just hände. De känner sig lite osäkra på om de verkligen gjort rätt och vems sida de egentligen bör stå på. Hus Wachter kommer säkert ta makten och de kan vara bra att vara bundsförvanter i denna stund, men hennes tillkännagivande av Strahd och de faktum som sakta satt sig att Izek var en präst, gör det hela lite nedstämt. De bestämmer sig för att vara försiktiga med vilken information de delar med sig av till Vistanifolket, och de börjar då diskutera om de kanske bör läsa vad som står på brevet med Wachters sigil, en slingrande orm runt ett W.

Biörn bryter försiktigt upp sigillet men ingen av de kan läsa vad som står. På magisk väg tyder Ratsack innehållet och förmedlar ett Upprop till mönstring signerat Fiona Wachter och riktat mot sina allierade Vistani. Ardbeg reparerar sigillet och de fortsätter framåt mot första bästa hus som de tror ska vara deras kontaktpersoner.

Skuggalvernas stugor och Vistanilägrets tält

Dieter presenterar sig och tror sig stå inför Luvash och Arrigal, vakterna skrattar till och visar upp sig i skenet av facklorna. De visar sig vara skuggalver, något så ovanligt som endast talats om i sångerna och lika mytomspunna som Drowerna. Faur och Cejdon heter de och de pratar om hur deras folk kom till Barovia för länge sen och är fast här som alla andra, de verkar dock trevliga och tillmötesgående. Förklarar att lägret på kullen är Vistani de söker, men innan de beger sig av bör de träffa deras ledare Kasimir i stugan framför de.

Gruppen tackar för sig och ska återkomma innan avfärd.

De traskar upp förbi en ringla av Vistanivagnar och går in i ett stort tält med femton män som sitter och dricker och umgås. En stor Vistani som floggar en yngre man.

Dieter reser sig upp på ett bord och stämmer upp till sång för att sprida stämning och annonsera deras ankomst. De andra går fram till den stora mannen som konfronterar de och vad de gör här. Ratsack håller fram brevet men innan den store Luvash hinner ta det roffar en mer slink figur, Arrigal åt sig det. Han läser och förklarar för sin bror att är dags, tiden är kommen för Valakis fall.

Parallellt med detta så har Dieter gjort en volt ner från bordet och övergått i någon suspekt dans med lågt böjda knän. Han överhör hur Luvash beklagar sig över sin försvunna dotter och återgår till sin floggning av någon som verkar ansvarig.

Dieter försöker få ögonkontakt med de andra utan gensvar så han gör ett djärvt trick och övergår festligheterna i en ledsam visa där han ersätter baladens titel med namnet Arabel. De tystnar i tältet när de övriga hör namnet. Luvash grymtar till, kliver fram och tar grepp om kragen på den gode barden. Han förklarar att fiskaren Bluto dräpt vad han tror är hans dotter och hon gick inte att rädda.

Han blir ursinning, kastar iväg Dieter och manar på sina kamrater att stridens timma är kommen. Han bror Arrigal försöker lugna honom och är lite orolig över impulsiva beslut. Ardbeg går bort och ser över den svårt sargade mannen vid piskan. Han berättar senare för honom vart de begravt Arabel och hoppas de kan hjälpa till att lugna den rätt berusade Luvash.

Arrigal har iallafall lovat sällskapet fyra hästar och frihet att ta åt sig proviant från tältet men de behöver lämna ikväll. De tackar och dvärgarna är snabba på att söka efter rusdrycker. Biörn finner fyra flaskor vin och delar med sig till Ardbeg.

När de går ur tältet får de varsina hästar och traskar direkt ner till Kasimirs stuga, Faur och Celjdon tar emot hästarna och släpper in de. De möter här en ytterligare äldre skuggalv vid namn Kasimir Velikov.

Kasimir berättar målande om hur hans folk kom långt före Strahds tid och hur de sedan blev kvar här efter hans pakt. Hur Strahd äktade hans syster Patrina Velikovna men att hon inte räckte till i längden och när hon försvann ur hans liv så straffades alverna med att bli av med sina öron och samtliga kvinnoalver avrättades.

Han undrar vad sällskapet gör här och förstår att de inte är från Barovia. De berättar om Waterdeep och att de vill återvända. Han förklarar att de är endast Vistani som har förmågan att gå igenom dimman men att sägner talar en plats, som han på senare år fått återberättat för sig i sina drömmar av sin döde syster Patrina.

Hon talar om ett Bärnstenstempel högt bortom Mount Ghakis, en plats som sägs ska kunna bryta förbannelsen. Antingen var de här som Strahd knöt sin pakt eller så finns något som kan tillintetgöra hans gärningar.

I en annan del av Barovia

Han är på ett humör för att ge historia och lära sällskapet mer om Barovia och talar om Silverdraken riddarordern som bildades av Lord Argynvost som var den som byggde ett hus som sedan blev en fästning på en klippa för att kunna skåda ner över den försvunna staden Berez, en plats som Strahd utplånat för länge sen, men innan dess bjöd Argynvost in krigare och lärda från alla väderstreck och skapade en armé för att stå emot djävulen och hans lakejer. De gick enligt historien till ett motangrepp uppe vid Castle Ravenloft och stred tappert. Varje soldat eller krigare sägs ha dräpt ett hundratal fiender vardera, men motståndet var i tusental och slukade de alla. Lord Argynvost sägs ska ha visat sitt rätta jag i slutet av striden och förvandlats till den Silverdrake han en gång var. Han dödande och delades upp i bitar, vars benrester sägs finnas i Ravenlofts katakomber eller kamrar.

Han talar högt och ljudligt om Argynvost Holt, som en numera död och nästan bortglömd plats där säkert deras stora skattkammare håller både det ena och det andra. Han talar även om de numera döda riddarna av Silverdraken riddarordern vars själar är fast i Barovia och blivit sinnesrubbade. Han själv eller nära bekanta ska ha sett och mött sådana odöda krigare vars klinga klyvt vampyrer och oknyt som smör.

Kasimir talar dock även med viss optimism, han tror att tillsammans med sällskapet skulle han vara redo att resa igen och försöka finna Bärnstenstemplet och även de försöka ta sig ur Strahds grepp.

De erbjuds husrum för natten med kudde och filtar, efter en kort drakrast i det fria överväger de sina alternativ och beslutar att vingården får vänta ytterligare, ett berg ska bestigas, fiender ska nedkämpas och en nyfunnen allierad i Kasimir. Det kanske börjar ljusna, eller så är det lystret från Dieters flöjt som fortfarande skiner.

På andra sidan av Dieter

Gassande solfestivalen

Sällskapet vaknar upp i sitt rum på Blue Water Inn. Vissa känner sig bakfullare än andra. De som dock inte riktigt stämmer är Ratsack. Han verkar full i aska och smuts och skulle bara läsa sin bok innan läggdags. Dieter konfronterar honom men får till svar att det verkar vara någon formel som slagit bakut. Dieter är skeptisk till det här,

De pratar igenom sin plan för dagen då gassande solfestivalen är senare idag. Biörn och Ratsack känner ett behov av att få lite ytterligare tillhörigheter, så ett beslut tas att Ardbeg och Dieter ska göra staden en sväng och sedan är tanken att skrida till verket under själva ceremonin. Ardbeg och Ratsack ska göra sitt bästa för att förgylla och lyfta fram Dieter som ljusets frälsare.

Dieter och Ardbeg börjar dagen dock med att besöka Urvin nere i tavernan och införskaffa frukost. De lägger märke till att de är massor med barn som verkar äta gratis. Dieter ser en chans att få underhålla och ställer sig med ena benet på en stol och gör sitt yttersta i framförandet av en barnvänlig sång. Han får dock inte den uppskattning han hoppas på. Han gör ett till försök och sprider även viskningar om ljusets frälsare, snart är han här.

Dieter går upp med maten som Ardbeg införskaffat och de hugger in på rummet.

Sedan beger sig de två ut på stadens gator för att besöka Günthers handelsbod, Ratsack och Biörn har lämnat en gedigen lista på diverse allt från facklor till härdat läder. När de kommer fram till marknadsplatsen ser de även ett gäng andra aktiva stånd men börjar besöka handelsboden där de dock går bet på samtliga kostnader. Då de varken har särskilt mycket mynt själv och inte heller fått några större allmosor från sina kamrater.

Utanför handelsboden står en man och säljer någon sorts solmasker och Dieter blir lite insyltad i tron på att de här kan vara något och köper ett tygstycke som han hoppas ska fungera som en gyllene mantel.

De går sen vidare ner till torget där ett stort bål satts upp på platån där stupstockarna stod förut. Även här finns de flera stånd och Dieter går själv in medans Ardbeg låter draken rastas, och försöker köpaslå med en försäljare av örter och kryddor åt Ratsack. Han får ner priset rejält men endast själva örterna, inget kärl.

De ser sedan även en pälshandlare och hoppas hitta en rustning. Till deras förvåning är det lite hysch-hysch i att prata om det på öppen gata så de förs in i en gränd och inpå baksidan av ett hus där de förs in i ett rum där man hängt upp alla möjliga rustningar. De är dock några hundra kort på sina likvida medel för att kunna göra affärer, vilket verkar reta upp de minst sagt tvivelaktiga säljarna. De får dock gå med svansen mellan benen utan en skråma.

De skyndar sig tillbaka då de verkar närma sig starten av festivalen.

Tillbaka på rummet går de igenom en sista gång planen i att förgylla Dieter, som för övrigt fortsatt sprida ordet. De gör de så snart de blir ett läge och hoppas Vargas Valakovic ska falla för spelet.

De traskar alla ner till torget och får kämpa för att ta sig fram närmare scenen där Vargas Valakovic, Lydia Petrovna och Izek Strasni sitter. Strasni är stor som ett höghus och står som en hök mellan paret. Vargas går ut med sina vakter i släptåg och försöker tända på det stora bålet, men vädret och vinden är inte den bästa då de regnar så elden tar inte fart, vilket får någon av vakterna att skratta till. Det straffar sig när den blixtsnabbe Izek är där på backen och angriper honom.

Sällskapet ser sin chans och Ardbeg, kastar ett skimmer över Dieters flöjt, Ratsack gör en gyllene krona och de får bålet att börja brinna. Allt sker dock på ett oväntat sätt då det stora bålet får Vargas i panik att hoppa ner och landa i leran nere bland folket.

"Hör mig Vargas Valakovic, jag är nyckeln till frälsning, ljusets utvalde. Vi har hört dina böner och kommit för att stå vid din sida i kampen mot mörkret. Strahd är fienden och ljuset är dess kämpe"

Dieter försöker få Vargas uppmärksamhet, men han verkar mer rädd och Izek ser honom som ett hot så börjar ta stora steg mot barden. När borgmästerparet hoppar upp på sina hästar efter att Izek uppmanat de att ge sig iväg så försöker Dieter få Lydias att höra honom, vilket hon gör och stannar upp. Hon skrattar till och verkar anspela på att Vargas och hans fars dumheter har fått ljuset att anlände och att de är lika dumt som de är tokigt.

Ryggtavlan av Izek Strasni

Izek verkar inte imponerad och rusar mot gruppen som nu står samlad och gör ett utfall mot Dieter, och sänker honom med två snabba hugg. Ardbeg får honom på fötter och en välkoordinerad strid utbryter där de lyckas flera gånger binda Izek på plats med magiska gester och även hålla en trupp med förstärkning stången med hjälp av Ardbegs Örn och Tiger som slåss för sitt liv.

Efter många hugg, eldbollar och nära-döden-upplevelser så sänker de Izek som slutligen faller ihop och vars kropp blir till aska. Dieter tog även fram ett halsband som för flera var ett okänt föremål och sätta runt halsen på Izek. Han uppmanar sedan Biörn att snabbt roffa åt sig det när kroppen stelnat.

De samlar ihop vad de finner i hans fickor och lägger sedan benen på ryggen och flyr till tonerna av ytterligare trupper på språng mot torget. Tigern stannar kvar och agerar avledande distraktion.

Åter på språng, smygandes mellan bakgator rör de sig mot sin tillfällige uppdragsgivare Fiona Wachter. Solfestivalen gick inte som planerat, de gick bättre.

Hus Wachter

Framför den öppna spisen observerar de den gamla slitna herrgården. Tavlor av äldre personer, tjänstefolk som sätter upp en festmåltid och en oväntad allierad i madam Fiona Wachter.

Efter debaclet när Ratsack och Biörn "bara" skulle besöka Günthers handelsbod, som slutade i att "bara" snoka på fel ställe och bli försatta i stupstocken, så befinner de sig nu helt plötsligt hemma hos en oväntad frände. 

Fiona Wachter av hus Wachter

Det visar sig att Fiona har ett problem, eller har haft det länge. Hennes familjehus har föga makt i Valaki och möjligheten att stävja sig mot Vargas Valakovic genom en oväntad tredjepart, en oväntad tillfällighet.

Fiona håller ett långt samtal med sällskapet om allt från Strahds tidiga år i Barovia, om hur hans älskade Tatiana blev knuffad ner från Castle Ravenloft och nu återfödd i vad vi känt som Irena.

Information om en gammal galen trollkarl som nu ska vandra i Baratokbergen, verkar också vara en viktig komponent för gruppen.

De erbjuds att äta en god måltid tillsammans med Fiona i utbyte mot att göra sig av med Izek Strasni, Vargas rådgivare. Hon är säker på att de är han som viskar lögner och sprider mörker i Vargas öron. Med Izek ute ur bilden verkar Fiona kunna mäta sig med Vargas och försöka slåss om makten över staden.

Sällskapet befinner sig i en prekär situation, där de har folket emot sig och behöver troligen lösa denna uppgift för att kunna fortsätta vistas i staden. Deras planer var ju att resa och försöka lösa mysteriet med den försvunna vintransporten. Nu näst intill tvingas de åtgärda detta problem innan de kan ta sig vidare.

Till bords serveras en utsökt festmåltid med litet som stort och vin i mängder. Dieter uppskattar maten och känns trevligt samtala med en stadbo som även med egna motiv verkar vara en relativt god själ.

Biörn ser ut att sakna sina pajer, men håller minen uppe.

Mitt under måltiden så anländer en figur i mörk kåpa och överlämnar en leverans, en låda med samtliga tillhörigheter som togs i beslag av Biörn och Ratsack. Dieter är säker på att han känner doften av Morgantas pajer när Biörn hukar sig över sin säck.

Gruppen får väldigt lite information och hjälp av Fiona, och hon kommer inte heller kunna bistå på något vis efter de lämnat herrgården. De måste helt enkelt själva hitta svaren på hur de ska ta sig ur denna knipa.

Utan någon handskakning eller uppgörelse så lämnar Fiona de vid matbordet och tjänstefolket ger vaga gester att de är dags att tacka för sig.

De bestämmer sig snabbt för att smyga genom bakgatorna av Valaki tillbaka till Blue Water Inn och se ifall de kan få stanna för natten och försöka sig på sitt uppdrag dagen efter. De tar sig snabbt till tavernan och Dieter övertygar och försäkrar Urvin om att deras uppdrag fortsatt gäller, men att de behöver få en extra natt under hans tak innan de kan resa vidare. Tiden är en faktor nu.

Innan de går upp till rummet igen så förolämpar Ardbeg Urvin genom att be om hans bästa vin, men får trots det en fråga om att köpa en flaska av Blanc, husets hembrända.

Uppe på rummet så dricker sig dvärgarna fulla och övriga lulliga. I ruset börjar de planera för morgondagen, Gassande solfestivalsdagen. De ska försöka belysa ett föremål, tex. Dieters flöjt och få Vargas att tro att han är belyst och utvald.

Innan de kommer vidare i planeringen har dvärgen slocknat sittandes vid bordet.

De får troligen bara ett försök här, men förhoppningsvis kan de komma åtminstone inom borgmäster Vargas Valakovic väggar, och sen får vi se.

De gör sig ordning för sängen och Biörn barrikaderar ytterdörren med sin säng, oklart om det är för at hålla fiender borta eller försäkra sig om att Ratsack inte ställer till med någon ytterligare oreda. De somnar in och stålsätter sig för morgondagen...

Utan ord

I staden Valaki observeras det nya sällskapet av befolkningen

I palisadens famn, Valaki

Blöta och sammanbitna i den sena dimmiga kvällen rör de sig bort ifrån Lake Zarovich.

Hovar mot kullersten, frustande från näsborrar och knarrande rassel från trähjul.

Dieter hoppar ut i skogen då han känner igen ljudet från senaste mötet med djävulen. Han gömmer sig bakom ett träd.

En svart vagn med hästar som ser mer döda ut än levande. Ut kliver djävulen som går under namnet Strahd ut. Dieter försöker ligga lågt och snegla genom mossen, de övriga i sällskapet står som förstelnade.

Strahd för även ut Irena, men hon ser inte ut som den fagra kvinna han minns. Nu var hon än vackrare, uppklädd  en röd klänning och Strahd tilltar henne som Tatiana.

Lite i den obehagskänsla som uppstår snappar Dieter upp att flickbarnet Biörn bär på från sjön, är en Vistana, något som får Strahd på ett dåligt humör. Han får även fram en bok som Ratsack gömt i rockärmen. Han säger sedan på ett vänligt vis åt Ardbeg att ta några kliv fram och Irena tar en droppe blod från hans hand och låter droppa ner över boken som får text att materialisera.

Han är besviken på gruppen och anser att de förrått honom. De får en tydlig varning att de måste dräpa haggorna, om de klarar det. Om de väl där försöker och är i nöd, så ska de yttra orden "Mäster Strahd" så kommer han till deras undsättning.

De går åter in i vagnen och försvinner iväg mot Valaki.

Dieter ansluter till gruppen och de dividerar lite om vad de just upplevt och vad de bör göra. Första steget är att ta en liten vilopaus med en brasa. De slår sig ner en bit från vägen och den täta dimman har nu blivit så tjock att man knappt ser varandra.

Ratsack mumlar något om en uggla och försvinner en bit bort för att utföra en rit. De andra äter en bit torkat kött och genomför sedan en begravning av Vistanaflickan Arabel, då de tror de är dumt att ta henne in till staden. Ardbeg säger några väl valda ord på druidic och Dieter på infernal under deras korta begravningsceremoni.

Ratsack återvänder, men de ser inga ugglor. De bestämmer sig för att fortsätta den dyblöta färden mot Valaki.

När de skådar Valaki, ser de en palisad som omfamnar en stad bortom blickfånget. De går fram och pratar med vaktgardet, närmare bestämt vakt Ivano genom gallret vid porten. Han är skeptisk först men bestämmer sig till slut för att släppa in dem.

Väl innanför murarna får de tipset om att besöka Blue Water Inn för en bit mat och husrum, och såklart ett rejält stop av huset bästa dryck.

Ratsack och Biörn kapplöper ivrigt iväg medans Ardbeg och Dieter tar de lugnare. De lägger strax efter märke till en cirkusvagn ståendes på sidan av, i närheten av General Store.

De försöker bägge minnas tillbaka om inte Evas spådom pratat om en cirkusvagn. De bestämmer sig för att utforska platsen. De får veta av mannen som driver General Store att Rictavio är ägaren av vagnen.

På sidan av vagnen står det ...arnival of Wonder...

Dieter hjälper Ardbeg upp på taket och finner där en stor tiger som han kommunicerar med på sätt som bara han kan. Han får förklarat för sig att tigern vill helst bli utsläppt och han att inte vet vad en klocka är, men att han gillar att äta de som hans ägare ger honom.

De rör sig senare till Blue Water Inn och finner en taverna i livet likt Bakfickan med Biörn och Ratsack onyktra vid ett bord med en ståtlig man med cylinderhatt på huvudet som håller låda. De går in först Dieter och Ardbeg strax därefter. Dieter beställer 2 flaskor Wizard Wine och tar till bordet. Han får från fyllehankarna vid bordet höra namnet Rictavio och konfronterar mannen när han är påväg till ett annat bord. Lite klumpigt frågar han upp om innehållet i vagnen och vem han egentligen är och får till svars att mötas på hans rum senare ikväll.

De beställer mat och dryck, även om halva sällskapet är alldeles för onyktert.

Rictavio håller låda och berättar historier eller skrönor för besökarna. Dieter ser sin chans och försöker med sin bästa prestation ståendes på en stol. De är en hård kamp men en tillströmning av besökare. Dock så har sällskapet valt att köpa slut på Urvin, värdhusägarens lager vilket får folk att lämna och muttra.

Dieter besöker senare under kvällen Rictavio på hans rum, där får han bland annat veta att tigern är till för att äta Vistanifolk. Kvällen avrundas och Dieter försöker övertyga övriga sällskapet om vikten att hålla Rictavios vagn hemlig och fokusera på att hjälpa värdhusets lager.

De går och lägger sig trötta och onyktra, vissa mer...vissa...mindre.

"De finns fisk"

"Vänner som spottar på ens gravstenar

Nära och kära förnekar er

Vargar och sattyg anfaller

Armar som stryper

Vaken efter döden"

Ur sällskapets drömmar, en natt i Benkvarnen

Efter en intensiv natt där borgmäster Carl blev besegrad av Ratsack återvänder de alla till Benkvarnen. Dieter, Biörn och Ratsack möts i dörren av Morganta som tacksamt erbjuder stuvning som tack och hämtar sovsäckar och madrasser från övervåningen.

Ardbeg är borta i sina egna tankar med naturen en stund och tar sedan ut Dieter för en privat pratstund.

Väl åter så tackar de för maten samlar sig och vill ganska snart komma till sängs. Dieter erbjuder att spela lite musik innan sömnen, vilket Morganta glädjs åt. Hon har även fattat tycke för Biörns charm men är fortfarande väldigt skeptisk till Ratsack. Dock efter att hon hört att de var han som lade in nådastöten låter hon honom sova under taket också.

Under natten drömmer de hemska mardrömmar, alla utom Biörn.

Dagen efter vaknar Biörn först och hjälper Morganta göra en frukostgryta medans hon förbereder omelett. Ratsack börjar dagen med att förolämpa henne och blir barskt utslängd, i samma omgång så vaknar Ardbeg ur sina febriga drömmar och skiftar utan kontroll till en björn. Morganta verkar knappt reagera men sjasar ut honom också från köket ut på gården.

Dieter och Biörn, som Morganta har ett fortsatt förtroende för får sig en längre pratstund på tu man hand. Där hon berättar historien om Strahd, hur hon och hennes syster håller sig borta från honom och han gör likaså. Hon påtalar även att Vistanifolket är de enda som får röra sig fritt in och ur Barovia och har tydligen någon form av pakt med Strahd.

Dieter frågar upp om vilka byar och städer som hon och hennes syster besöker. Valaki, Krezk, Danarth och Barovia utgör deras rutt.

Morganta frågar vart de är påväg och vad deras syfte är här i Barovia. Dieter förklarar att de ämnar besöka Valaki, leksaksmakaren för att spana efter Gertrud, även om de är en nål i en höstack, samt att de söker efter Sankt Markovias kloster, som de tror ligger i Valaki. De får dock förklarat för sig att den ligger längre till väster, i Krezk. Hon hjälper till och skissar upp en primitiv karta i mjölet på bakbordet som Dieter försöker rita av.

Benkvarnen, den slingrande vägen förbi Danarth, Valaki och vidare mot Krezk. Med Lake Zarovich och Luna Lake

Innan de skiljs åt så får de en sista varning att Valaki kommer erbjuda frestelser och styrs av Borgmäster Valas Valakovic och hans hustru Lydia Petronova

Ut på vägen igen reser de fyra tillsammans och både Ardbeg och Ratsack är fåordiga om vad de gjort under tiden som gick. De är relativt överens om att Morganta är bättre behålla som bundsförvant än att pressa för hårt gällande Monoliter, benrester och annat. Hon får vara ett ljus i mörkret.

Sällskapets resa går fram i ett lagomt tempo med torkat kött i handen, som Morganta sponsrat med samt bardisk skönsång.

De kommer fram till en öppning i landskapet och finne en stor sjö. Ratsack med sina knivskarpa ögon, ser en man ute i en båt som försöker kasta ner något i vattnet. Paniken fyller hans ögon och försöker få samtliga att förstå allvaret och ta en roddbåt från strandkanten och ro ut. Han tror att de är en person i säcken.

Framme vid gubbens båt, finner de en man som sitter med metspö. Ratsack hoppar i men ser ut som att han gapar lite väl mkt för hans dykning vinner inga priser och en oro sprider sig då han försvinner ner i djupet. Biörn använder både sitt huvud och sin rustning som sitt bästa vapen och hoppar efter, även han är borta lite för länge. Dieter försöker få kontakt med gubben, men han muttrar bara om.

"de finns fisk"

Ardbeg tappar tålamodet och skiftar till en krokodil och dyker ner, relativt snabbt kommer en säck flygandes upp ur vattnet och landar brevid Dieter, som han med sin värja öppnar. De ligger en liten flicka på 7-8 år med svart blött hår, mörka ögon och färgade kläder. Med vissa utmärkande Valakidrag. Han får ur gubben att flickan hette Arabel, men hon är för länge sedan bortgången och inget som deras läkekonster kan göra åt saken.

Resten hoppar upp och efter lite ommöbleringar mellan båtarna befinner sig Ardbeg med gubben i strypgrepp och hållandes i luften. Hur han lyckas med detta trots sin längd, förtäljer inte historien. De får ur honom att hans namn är Bluto, en simpel fiskare som verkar offrat flickan till havets djup, för att få fisk. Han verkar uppgiven på livet men stort behov av fisk.

Dividering uppstår om vad de ska göra med gubben som försöker slå sig lös med en flaska sprit som ligger i båten. Ardbeg kastar iväg flaskan ut i vattnet och gubben slingrar sig lös och hoppar i efter den. Detta får Biörn att tända till. Dyrbar sprit lämnar inte hans blickfång ostraffat. 

Han simmar efter gubben som står och trampar vatten och halsar i sig drycken. Biörn sliter den ur hans händer och dricker upp resten själv. Gubben reagerar knappt och sjunker sedan till havets djup.

De återvänder till land, regnet har pågått en tid och är alla genomblöta, men närmar sig Valaki, och nästa öde för gruppen.

Morganta, ett ljus i det Barovianska mörkret?

De tittar ut över utsikten och ser den gamla kvarnen i fjärran. Ett par timmars vandring och de är äntligen framme vid ett nytt mål att utforska. Kanske har den gamla kvinnan Morganta husrum, en bägare mjöd eller kanske en paj till försäljning?

Benkvarnen och fyra monoliter

Sällskapet traskar genom ett lite öppnare landskap och diskuterar vad som varit dilemmat med Morgantas pajer, då Ratsack har svårt förstå vad som är grejen, de är väl bara mat eller knappt det?

Påvägen passar även Dieter på att få lufta fiolen lite och dammar av den kommande storsäljaren Främlingen från fummelberg. De stannar sedan upp när de når staketet intill gården där den gamla Benkvarnen står. Ratsack är bestämd med att han måste få utforska först och smyga fram till den och att han kommer ge Biörn ett kodord innan de kusten är klar.

Ratsack smyger fram och kikar in vid dörren, den gamla kvinnan Morganta kommer fram men han gömmer sig, hon menar på att hon känner den salt-söta doften han lämnar efter sig. Ratsack visar sig dock inte utan försöker klättra upp till andra våningen av kvarnen. Han ser in på en annan äldre kvinna som sopar ett dammigt golv runt axeln av själva kvarnen.

...medans så har Dieter övergått till att försöka sälja in en ny melodi och en sång han kallar Vargdräparen, även om Ardbeg hävdar att vargkrossaren bör vara mer korrekt.

Ratsack försöker skicka ett meddelande till Biörn men kommer själv inte ihåg kodordet så han vänder sig till Ardbeg istället. Ardbeg börjar traska ner mot kvarnen men Biörn står på sig att han inte fått kodordet. Till slut kommer Ratsack på det och de kan andas ut och traska ner. De vill inte ha hela "kasta en sten när ni kan komma vid Bron"-debaclet.

Väl framme vid kvarnen så öppnas dörren och de möts av den gamla Morganta och Dieter ger instinktivt men kram. Henne famn är en välkommen värme i denna mörka plats. Efter några ordväxlingar så frågar Dieter om de kanske finns ett mål mat, husrum i utbyte mot något arbete. Morganta förklarar att de finns en sak de kan hjälpa till med.

Närmsta byn Danarth lider under deras Borgmästare Carl, som tydligen blivit en varulv och fått folket med sig. Morganta berättar att hon och hennes systrar driver denna kvarn och gör pajer som sprids runt Barovia för att sprida ett ljus i mörkret. Men sedan två veckor tillbaka så får de inte längre sälja pajer. Hon vill ha hjälp av den vassaste sorten, Carl måste dräpas för att åter få kontroll på byn, enligt henne.

Ardbeg frågor om de kanske kan få komma in och värma sig och fundera på saken. Biörn kan inte riktigt hålla sig och doften av pajdeg i ugn gör att han frågor om de finns möjlighet få en bit paj. Hon bryter en nygräddad paj som hon tar ut med bara händerna från ugnen. Nygräddad och stekhet börjar Biörn mumsa i sig utan självkontroll.

Morganta säger att hon kan erbjuda husrum och mat och även ett föremål för att hjälpa sällskapet hålla ordning på tid i denna arma plats. Hon går iväg upp för trapporna i byggnaden. Ratsack anländer in genom dörren och tycker de är konstigt att de sitter vid bordet utan stolar och äter paj. Han börjar genast söka igenom allt och alla runt i bagarstugan. Hans näsa känner klart doften av skumrask eller fiffel och båg. De övriga förstår inte riktigt vad som är grejen med Ratsacks förrakt mot den gamla damen.

Morganta kommer ner och har med sig ett tygstycke som innehåller ett armband, med en arcanisk stenplatta som visar en böjd båge med en sol som rör på sig. Ett s.k. Ur för att visa tiden eller iallafall vad som är natt och dag. När Morganta får syn på Ratsack så växlar bägge två väl valda förolämpningar i varandras riktning.

Dieter försöker ursäkta Ratsacks beteende och försöker få gehör från gruppen om de kan anta hennes uppdrag. Ardbeg visar upp en subtil skepsis och föreslår att de kanske kan gå ut och prata om saken.

Innan de går ut så frågar Biörn om han kan köpa några pajer till vägen. Han får åtta stycken placerade i en improviserad satchel. När de går ut så vill Morganta hålla kvar Ratsack och de andra blir ensamma på gården en stund.

De överväger för och nackdelar med uppdraget och kommer överens att de sunda vore att besöka Danarth som om de var genomresande påväg till närmsta vattenhål för att bilda sig en objektiv uppfattning. Stämmer Morgantas anklagelser så får de kanske agera och ta ut borgmäster Carl. Men de anses som plan B att ta till våld.

Morganta slänger ut Ratsack ur kvarnen och en kaskad av förolämpningar på ett främmande tungomål kommer efter. Ratsack ansluter till gruppen medans de fortsätter dividera om sin plan. Han är nyfiken på om armbandet är magiskt som Dieter fått och kastar en magisk gest för att se om så är fallet. De verkar utge drag av magi, men får också oväntat honom att lägga märke till något magiskt på baksidan av gården.

Benkvarnen armbandet och monoliterna

En bit ner bakom gården står en mossbeklädd plats där fyra monoliter står uppställda. Han undersöker platsen och finner att varje monolit visar en inskription som ska likna en större stad och varje bild representerar årstiderna. I mitten ligger en hög med någon sorts tänder. Medans han undersöker platsen försvinner Ardbeg in i en trans, en ritual vad de andra vet av sig. Han kommer över information när han pratar med en lokal korp. Han frågar upp om vildlivet i trakten och att de särskilt bör se upp med björn, men odöda och vargar som de redan sett är vanligt förekommande. Ardbeg bekräftar även att tänderna är människotänder.

Denna plats förbryllar sällskapet, men samtidigt gör hela Barovia det. De bestämmer sig för att resa vidare mot deras mål, Danarth.

Väl framme vid byn gömmer Biörn sina pajer och de traskar in som oskyldiga besökare. Danarth är dock lika öde, om inte än mer öde än Barovia stad. De försöker knacka dörr och fråga om husrum men avvisas eller möts av tystnad. De försöker besöka den största byggnaden till vänster som verkar vara en gammal herrgård med egen grusgång och staket. De märkliga med denna plats är att de växer röda rosor och grönskar mer än övriga gårdar. Dieter knackar på den stora dörren, men möts av tystnad och väljer därför att ropa på ett onaturligt sätt för att hoppas att någon i huset ska höra honom. Oväsendet får andra bybor att ropa ut.

"Ge er av, vi vill inte har en sort här"

De traskar igenom byn och går sedan omvägen vida skogen för att smyga in bakvägen till herrgården. Här är dörren på glänt så de kan smyga in ett förrådsutrymme. Ratsack och Ardbeg pratar om vem som bör utforska först. Ardbeg säger att han kan göra det men går helt sonika ut på gården och är sedan försvunnen.

Ratsack med ett tålamod som sällan är långt, smyger själv in i huset efter några minuter. Dieter står kvar men redo att följa medans Biörn håller koll på utvägen. Både Ratsack och Ardbeg utforskar särskilt övervåningen på olika vis, den ena som en liten spindel och den andra i egen hög person.

De shockas av att mötas av en blodig krubba, en sovande naken man i fosterställning, troligen borgmäster Carl brevid sin sänghimmel samt två säckar med blodiga köttstycken. Vad som förväntas vara människor.

Ratsack ropar upp gruppen, och då har precis Ardbeg återvänt och står plötsligt naken mellan Biörn och Dieter. Han förklarar vad han sett och går och hämtar sina kläder ute i gräset.

Uppe finner de att Ratsack bundit eller lindat in Carl i sitt lakan som en kåldolme. Men han verkar inte vakna. Ardbeg delar ut en patenterad bakfickan-höger i buken Carl som rycker till och vaknar upp i en inandning. Han blir skräckslagen av situationen, och försöker ropa på hjälp.

Dieter försöker lugna honom och hålla för hans mun vid behov. Han frågar upp om varför de ligger döda kroppar i hans sovrum. Han hävdar att de är inget han känner till och de måste lämna hans gård. Han nämner vagt "henne". Men de får inte veta vem. Han står inte ut och gör nog oväsen för att byn ska vakna. Biörn håller utkik på balkongen och ser hur ett tiotal bybor rör sig mot huset.

De hamnar i en knivig situation med valet att stanna och konfrontera byn, kidnappa borgmäster eller fly.

Ratsack väljer att ytterligare scenario, han sätter sin värja rakt i hjärtat på Carl som segnar ihop, sedan flyr han ut igenom fönstret med övriga i sällskapet hack i häl. De springer genom skogen och beger sig tillbaka mot kvarnen med en uppretad by i ryggen

"De har dödat frälsaren"

I huvudet på Dieter Rybar

(kursivt är tankar)

Om vi bara kan klara natten och återfå lite krafter så kan vi ta oss vidare mot Benkvarnen, så kanske Biörn lugnar sig. De är troligen något förbannat med pajen, men ack så god den var. Om vi bara kan klara den här natten...

 Dieter Rybar kryper ner i sin sovsäck och försöker samla krafter. Striden med Jorm och hans brödraskap av varulvar har sargat gruppen trött, energilösa och vissa svårt skadade. Biörn tar på sig att hålla första vakten.

..bara klara den här natten...

Dieter slumrar in, men väcks av smärr oväsen, han sätter sig upp och ser Biörn hålla i bakbenen på en stor varg, eller varulv.

de måste vara Jorm

Dieter kastar sig fram och försöker hjälpa Biörn. Han lutar sig fram och viskar i örat på Jorm.

"Jag tycker du ska lägga dig och sova tills gryningen" de måste få honom lugn över natten iaf.

De försöker återgå till vaktschemat och ser alla hur Jorm lägger sig till rätta men ylar ett par gånger innan han lägger sig.

Förbannade ulv, som inte bara kan lägga sig och sova. Nu bör vi iallafall klara oss till gryningen, vi måste återhämta oss.

Han somnar åter in och vaknar till när Ardbeg skägg står lutat över honom.

"Är det min tur?" frågar Dieter
"Ja men var på din vakt, de finns minst en varg men säkert flera inom någon kilometer härifrån" svarar Ardbeg.

Dieter försöker sätta sig på ett vis som ger honom bäst förutsättning att se Jorm och öppningen ut.

Någon timme går och plötsligt hör han ylanden från skogen. Han smyger ut längs grottryggen för att spana, men snavar till på något.

Här är ju inga vargar i sikte, men jag hör ju många ylanden. Bäst förbereda för det värsta. Vi kan inte riskera ett angrepp från två fronter....

Dieter tittar upp på berget och ser en stor gestalt som ylar

Jävlar! Måste hålla Jorm nere. Bäst maskera grotten. En illusion av en Björn..Ja! Flera små björnar kommer säkert avskräcka.

Dieter går in och sparkar ut kolen från den lilla elden och sätter sig i positiv att kunna hantera Jorm och vara redo vid ev, angrepp. De går bara en stund så hör och ser han en stor Ulvgestalt tränga sig in i grottan.

Nu gäller det. Måste agera, ingen tid att fundera på saken. Jag sänker Jorm så har vi ett problem mindre..

Dieter sticker sin värja rakt mellan ögonen på en förvånad Jorm som hinner öppna ögonen men aldrig uppfatta vad som hände.

"Vargar, vakna!" ropar han till sällskapet.

Den stora Ulven är nu inne och visar tänderna, med ytterligare vargar bakom. Dieter står redo med värjan i handen, utan ytterligare rörelse. Plötsligt så shiftar Ulven och blir en upprörd kvinna, hon springer fram och väser något på ett tungomål Dieter inte förstår. En ordväxling uppstår mellan en yrvaken Ardbeg och kvinnan. De verkar alla kunna uppfatta ett namn, Diara. Hon bär sedan ut kroppen förbi vargarna som bara flyttar på sig. Hon ropar sedan något och vargarna stegar in, redo för angrepp.

Fan fan fan. Okej men de är en smal gång så om vi alla bara kan sluta upp i en halvcirkel, så går de kanske hålla bestarna stång....

"..Han är den skyldige" säger plötsligt Ratsack som nu står bakom Dieter och trycker en hand i ryggen på honom.

Ratsack?! Jag.. hur kan de här vara mitt fel?

Dieter ser vargarna stega närmare.

De gäller att agera, precis som när man står på scenen och violinsträngen går av eller K'riss inte dyker upp pga bakfylla. Agera, även om de inte blir rätt hela vägen så kommer kanske någon roas av ett skämt eller en oväntad sång. Agera Dieter!

Han håller ut sina händer och viskar några ord..

Måste grottan inte rasa in, de bör bli rädda av knallen och kanske ger oss en chans att överrumpla dem. 

En enorm knall senare och berget fallet in över de, han hinner se flera vargar smita men några som krossas av stenblock. Han försöker undvika ras från ovan men känner hur begränsad rörligheten är med Ratsacks hand mot ryggen som tycks följa honom hur han än rör sig. När dammet lagt sig så ligger de två dvärgarna under stenbråte och slag mot Dieters kropp har orsakat omtöcknande smärta.

Mycket blir dimmigt härifrån i Dieters huvud, minnesfragment av menlöst grävande för att sysselsätta sig och inte förlora hoppet, något om att dvärgarna till slut vaknat till och sedan ligger han själv ner och försvinner i en dröm.

***************************************

Ytterligare anteckningar i Dieter Rybars resebok.

- Grotta under grottan, troligen gjord av Dvärgar
- Ett altare med en saknd fyrkantig sten eller dylikt.
- En märklig slipad platta, kanske någon magisk rit som utförst på den.
- Biörn är bra på mycket men att hoppa över vattendrag i rustning, är inte en av dem.
- Vattenkanalen ledde ut till en mindre sjö väster om Vistani och Gargoylbron.
- Vi har äntligen skådat Benkvarnen i fjärran, några kilometer bort.

En paj med mersmak

Sällskapet lägger sig i tältet i Vistani-lägret

Dvärgarna kämpar i sömnen om vem som dricker bäst och Dieter försöker överleva besväret med att kämpa för att somna.

Ratsack vill inte sova så han stannar uppe och står vid flodbanken och försöker "kasta macka". Han håller på hela natten och lyckas som bäst med hela två hopp...

De vaknar upp och är väldigt hungriga men på ett strålande humör och världen känns lite färggladare och bättre. De går ur sina tält och Biörn försöker direkt köpslå om färdkost och lokalt öl.

De slår sig ner på filtar framför eldstaden, dock verkar alla lite molokna och sammanbitna. De äter sin frukost och tycker att de smakar vedervärdigt, tänk om de hade en bit paj. Den där äppelpajen var utsökt, mer paj hade löst alla problem.

Även Ratsack har anslutit och de klagar på mer och mindre smidiga vis över hur dåligt de smakar. Ratsack däremot tycker frukosten är utsökt, mycket märkligt för övriga...

Efter frukosten besöker de Evas paviljon, där lika ljuvligt och lugnande som senast. Eva verkar veta att de ska komma, såklart.

De får alla varsin fråga att ställa..

Biörn frågar upp om Irena lever, och får till svar att så är fallet men hon kommer snart ge vika för Strahds åtro, vad nu de kan innebära..

Ratsack frågar upp vart hans Grimoire är och får en vision som när man tittar på reflektion i vattnet. Han ser en brunn, ett bord i en sal och hans bok liggandes. Han ser även ryggtavlan av en bekant figur med silvrigt hår - djävulen Strahd..., sen bryts visionen för att inte Eva ska bli påkommen.

Dieter frågar om man kan dö i Barovia eller om naturlagarna fungerar annorlunda. Hon förklarar lite vagt att föds man i Barovia får man ingen själ men kan då istället erbjudas en annan, finns de ingen själ blir man själslös.

Ardbeg frågar upp om Gertrud lever, och får till svar att de gör hon men att de dröjer inte länge tills även hon hamnar i Strahds våld.

De har även fått namnet på kvinnan med pajvagnen som bodde i Benkvarnen - Morganta.

De har som grupp beslutat att de vill resa i riktning mot kvarnen, då alla utom Ratsack inte kan sluta slicka sig om munnen och drömma om en paj till, eller två...

Innan avfärd stämmer Dieter av med några i Vistani om Olivander, en man de mötte vid sitt förra besök, om han återvänt. Dieter gjorde nämligen en magisk gest och föreslog att han skulle gå ut i skogen så långt han kunde. 2 dagar senare döck han upp med flera vilda djur runt bältet, men de fick offra delar av det för att tillfredställa Strahd.

De vandrar på längs vägen de tidigare gått med Irena. Smaken och hungern efter paj får de likt blodhundar att röra sig i rask takt. Ardbeg är först med att ifrågasätta om de kanske rör sig om någon förgiftning eller förbannelse. Han gör en besvärjelse på sig själv och mår genast sämre, men tappat suget efter paj. Han gör sedan samma sak på Dieter som får en liknande upplevelse. Kvar är Biörn, som till varje pris måste ha paj nu!

De närmar sig bron de tidigare besökte där Ratsack var lite osäker på om Gargoylsen levde. De kommer då ut från skogen en jägare som presenterar sig som Jorm, han är lång med kåpa och spjut, tovigt hår och små döda djur runt sitt bälte.

Biörn frågar om vägen till Benkvarnen, och Jorm säger sig veta. Han ber de följa in i en smal stig upp i skogen till väster. När de sedan vandrat en bit så visslar han och plötsligt är gruppen omringade av ytterligare 5 andra jägare som alla transformeras till varulvar.

Strid utbryter och även om sällskapet är stärkta av erfarenheten de hade med Strahd och försöker sitt yttersta, så är de troligen gudarna som styr ödet, för dessa stora fasliga varulvar är tämligen tafatta i sina försök att klösa, riva och slita de i stycken.

Ardberg förvandlar sig till en Björn, Ratsack försöker manövrera runt, Biörn svingar sin yxa som den krigare han en gång var och Dieter låter himlen ramla ner över de alla. En oväntad jordbävning som nästan får Ratsack att stryka med. När dammet lagt sig har de besegrat fem av de sex varulvarna och Jorm blir åter en man. De skonar hans liv, bindar honom och får ledsago till deras näste. Här slår de läger för natten och slickar sina sår i väntan på att fortsätta upp för krönen mot Benkvarnen och mer paj!...

Ratsack sätter sig en kort stund med Jorm innan de alla somnar in.

Försvunna ägodelar, en kompass som både visar sviktande moral och oklar riktning

I drömmarnas land kan allt hända...

I ett febrigt tillstånd möter Ratsack några skumma typer på en bakgata i Waterdeep och allt går bara väldigt fel, stadsvakten blir involverad...paniken uppstår

I druidernas vistelse pågår en ritual eller rit, kanske något av det första som Ardbeg deltog i och det slutar abrupt och det som förtäljs är ordet syra

I huvudet på Biorn eller i hans hemställe så kryper han fram i en trång tunnel eller passage, kanske i krig, kanske på en annan plats och ont anande klaustrofobiska obehag tränger sig på honom

I mörkret befinner sig Dieter han är på en scen utan publik utan sång utan perfektion, han befinner sig i intet.

Våra tappra äventyrare vaknar upp efter febriga drömmar och någon som släpat in dem i ett bekant rum i Barovia. När de suddar gruset ur ögonen och sneglar upp står Irena framför dem i en vacker röd klänning. De är nästan så att Dieters ögon ramlar ut.

När de försöker kommunicera med henne så svarar hon inte och precis som de försöker säga något så kommer Ismack in i rummet och går rätt igenom hennes illusion. Han är måttligt frustrerad men försöker hålla ilskan inne och göra som djävulen sagt åt honom. Han skulle hämta de utslagna kropparna och ta dem tillbaka till Barovia. När de var klart var hans uppgift slutförd och han vill att de lämnar honom omgående.

Ratsack hinner även med en mild förolämpning som nästan får Ismack att brista.

De samlar sig, Ardbeg mendar revor och skavanker i kläder och rustningar och de gör sig sedan redo att ta dagen som den kommer.

De upptäcker även till diverse skräck att Dieters violin, Ratsacks Grimoire, Biorns öltunna och Ardbegs ena sko är försvunna.

Väl ute på gatorna i Barovia som ger föga glädje har Ratsack siktet inställt på Bilraths Mercantile för att få tag i en ny Grimoire. De övriga hör återigen gråtet från Mary i ett närliggande hus, de bestämmer sig för att undersöka saken närmare och efter lite funderationer så tar Biorn sitt skägg och sin murbräcka och tacklar upp barrikaden. På övervåningen finner de en tanig och utsvulten äldre kvinna med svart hår som krampaktigt håller en dock i famnen och maniskt säger små ord och vaggar till tårarnas dans.

"....Gertrud..."

De försöker alla på olika vis få kontakt med henne och Dieter skänker en gnutta livskraft. Han lyckas sedan rycka lös hennes docka från famnen och studerar den. En välgjord docka i trä och tyg med inskriften

"Is no fun. Is no blinsky"

De lyckas få ur Mary till slut att hennes dotter försvunnit för cirka två veckor sedan och de låter som att de är djävulen själv som tagit henne, även om hon inte säger de rakt ut. De får en beskrivning av flickan Gertrud, nyss 13 år fyllda ungdomlig med mörkt hår, vackra gröna ögon och både en blick och ett leende som kan få den bästa att falla.

Medans på Bilraths...

Ratsack försöker sig på en hård förhandling för att få köpa en Tome eller kanske bara en blank bok med vita sidor, men priset på 500 guld är långt över hans ekonomi. Han försöker sig på ett skambud men blir sedan utslängd av ägaren Bilrath.

Ute på gatan stöter han sedan på de övriga i sällskapet som styr sin kosa mot Taverna Blood of the Wine.

Dieter försöker charmera ett sällskap som sitter till bords och diskuterar affärer, han försöker få dem att se honom som en tillgång men de bryter ner hans självförtroende och avisar honom. Medans har dvärgarna köpt en stor tunna av husets öl och dricker för fullt med ett enda mål. Få i sig mer öl än bordsdvärgen brevid.

Ratsack försöker köpslå med bartendern om han har någon gammal gästbok att sälja. Han får för en dålig peng några gamla sidor som ger honom föga. Bartendern kommer sedan överens om att agera mellanhand och försöka köpa en Tome från Bilrath. Bartendern verkar lite suspekt och talar till sig själv i tredje person eller till en annan personlighet. När han återvänder så har han tagit en mellanskillnad men ingen Tome.

Ratsack går istället med ett nyköpt fat öl och ställer fram på bordet vid sällskapet och försöker göra affärer med dem. De visar sig vara ägarna av tavernan. Ratsack gör eller säger något som får en av ägarna, en kvinna att dra kniv.

De andra som börjar bli mer och mindre berusade märker bara till slut att Ratsack lämnat lokalen.

Ute på gatan överväger Ratsack diverse rackartyg, allt ifrån att elda ner delar av centrum till att försöka smyga in på Bilraths Mercantile. De visar sig dock att han ställt upp en vakt.

Vakten verkar vara av de mindre intellektuella slaget men diverse ordväxlar byts mellan dem och de övriga fylledvärgarna och Dieter har anslutit. Till slut blir Ratsack less och arg och bestämmer sig för att vandra till Vistani-lägret utan att riktigt veta vart han ska. Biorn följer efter.

Ardbeg och Dieter går in till Bilraths för att undersöka dels om de finns EN ny sko till dvärgen och en lyra eller violin till narren.

Instrumenten lyser med sin frånvaro men Ardbeg har i alla fall tur att de finns ett par skor för 20 guld som han försöker pruta ner till 8. Dieter bryter in i förhandlingarna och undrar om Bilrath hört någon sång nyligen. Han erbjuder sig att spela den döende rosen utan kostnad och försöker underhålla men på ett dystert vis. Ägaren fäller en tår och ger sedan givmilt efter och sänker priset till 12 guld.

De vandrar sedan ikapp resten av gruppen som börjat traska mot skogen. De kommer ganska snart ikapp en äldre kvinna som släpar på sin vagn med pajer. Hon säger sig bo i "ben-kvarnen", vart nu de kan vara. Dieter erbjuder sig att lyfta hennes vagn tills deras vägar skiljer sig, och belönas med en äppelpaj. Ratsack som tydligen träffat kvinnan tidigare på dagen i Barovia har något agg mot henne som de andra inte förstår, men han har slängt med ordet rasist flera gånger.

De övriga tre mumsar i sig pajen och vandra sedan in i de nu rätt stilla Vistani-lägret. De erbjuds sitt gamla tält och en sovplats för natten. Återigen är de tydliga förväntade...

Ett stenkast bort

De trötta äventyrarna trodde sig möt de värsta, och besegrat det. Direwolfs stora som björnar men med finess och råstyrka kunde de nu vila ut och återhämta sig från faran.

Det var iaf vad som var planen, men en upprymd Irena menade på att skogen de befann sig i var för osäker för att vila. De försökte istället följa vägen som slingrade sig brokigt genom de vildvuxna buskagen.

De fann till slut en bro med något som fick Ratsack att agera larmklocka. Här måste de finnas fara tänkte han och uppmana sina kamrater att stanna till. De var en längre bro som gick parallellt med ett vattenfall från floden som går genom skogen.

Ratsack ser något monstruöst sitta på vardera sida om bron, bestar han är osäker på om de är levande eller statyer. Han försöker flertalet gånger kanske småsten på dessa medans resten står kvar till tonerna av det öronbedövande vattenfallet. I ren misskommunikation så tror Biorn att Ratsack vinkar till gruppen att komma så de traskar efter, smygandes. När de är väl är framme förklarar Irena att de bara är statyer, Gargoyls.

De fortsätter längs vägen och kommer till ett nytt y-kors utan vägvisare. Dieter går för att slå en drill och finns liggandes i diket resterna av en större vägtavla. Med hjälp av hela gruppen lyckas de till slut sätta pilarna i rätt riktning.

Dieter vänder dock Luna Lake så den pekar åt fel håll och är upp och ner, avsiktligt.

Y-korset, Castle Ravenloft, Valaki, Luna Lake, Baratok Lake och Krezk

De går såklart vänster som är vägen mot Valaki, som de börjar ana kan vara nära nu, även om Irena skjuter ner deras förhoppningar. De finner till slut en port likt den de reste igenom in till Barovia, som öppnas av sig själv när de närmar sig. Precis som de är påväg att gå igenom så hör de rasslet från en häst och vagn komma bakifrån. Dieter börjar springa och de andra hakar på för att ta sig igenom porten då de är utsatta som ankor. Ljudet seglar dock förbi och måste ha varit en vagn påväg till Castle Ravenloft, där djävulen själv sägs husera.

De hinner dock bara gå några meter innan en välklädd gestalt långsmal med frack, kravatt och vitt hår står inför dem. De blir tagna på sängen av hans arrogans och hur han vet saker om dem. Ratsack gissar att han är djävulen, Strahd och han erkänner att de är han själv som tagit dem till Barovia. 

De försöker allt från violinspel, till tjuverier till överraskningsmoment men till slut står han inför en skräckslagen Irena och verkar bestämd på att ta henne med sig. 

En kaosartad strid utbryter där rapier svingas, trollformler förbrukas och våldsamma nedslag av eldklot flamberar sällskapet. När dimman slutligen lägger sig efter vad som verkar vara en omöjlig kamp däckar tre ur gruppen och Dieter exploderar av elden som slår ner i hans kropp, trots de faktum att han är en tålig Tiefling.

De sista hörs är åter ljudet av en vagn vaggar fram längs vägen antingen påväg till Valaki eller åter till Barovia, med Irenas bror snyftades vid tyglarna....

***************

Dieter är säker på att han är död, han måste vara död... men på något vis är han åter levandes, just som han exploderar så verkar han lämna sin kropp och se världen för en sekund innan han åter känner sig utslagen i resterna av sin kropp.

Under lavendelns doft, med ylande avslut

...De hade alla förberett sig. De gällde bara att smyga försiktigt genom sigenarlägret och roffa åt sig hästar och sin vagn.

Ardbeg tog täten med Biorn och Dieter i släptåg. Likt siluetter dansar de fram över den fuktiga marken och lade upp sin plan. De klättra alla upp i vagnen och till Biorns glädje låg hans packning kvar. Dvärgarna skulle hämta varsina hästar medans Dieter försöker hitta de där remmarna, selar, rep eller sadel. Ja något sånt där som hästskötare använder för att koppla samman häst och vagn. Biorn reflekterar över att de är konstigt att sigenarna verkar vilja leva här och visar en ovanlig glädje på avstånd.

När de står där så märker de plötsligt hur en sigenare med hatten på sne och sinnet i topp tömmer sin drake och får syn på de. Han försöker göra övriga i lägret uppmärksam på att "de är redan här" men Dieter avleder honom med en magisk gest som får honom att istället komma på att jakt, är precis de han bör göra just Nu, i skogen, åt andra hållet och försvinner ut från lägret.

Dvärgarna testar lyckan och försöker bemästra bestarna, dvs, hästarna. Biorn som den naturbegåvning han är får med sig sin häst utan problem. Ardbeg har större problem och hästarna och han verkar inte riktigt prata samma språk.

Dieter letar igenom två paviljonger efter hästtillbehör men finner endast sängar och väldigt fint porslin, som Backfickan verkligen skulle behöva. Han gör en minnesanteckning.

Han möter upp de andra och Ardbeg hakar på honom i jakten bort mot de stora fyrkantiga, rektangulära tältet. När de kliver in är det ssom att de hamnar i en annan värld. Med doft av lavendel försvinner sorlet och sången från lägret och de känner en lugn ridå av dofter och atomsfär. En kvinna som sett sina bästa år med krummad och kotig rygg, Eva, ledaren av Vistani inleder med att berätta saker om de, och deras namn som hon inte bör känna till.

Hon visar sig vara en sierska och berättar en del om djävulen Strahd. Han har inte alltid varit, vad sällskapet kallar för, en vampyr. Han var en gång en prins som troligen blivit förbannad eller värre. Hon berättar att han har ett finger med i de flesta av livets spel och allt har en anledning. Hon är väl medveten om varför de befinner sig i hennes kamp och erbjuder sig att ge en gästvänlig plats, men att häst och vagn tillhör hennes folk. Även om Alec, förrädaren står i skuld till gruppen så kommer inte Vistani att ge bort sina egna ägor.

Hon erbjuder sig att lägga sällskapets kort då hon önskar de all lycka i kampen mot djävulen Strahd och hans förbannelse.

Hon lägger, Besvärjelskan, Illusionisten, Missionären, Dimman och Siaren.

Orden når Ardbeg och Dieters sinnen som en profetia talad i ett enda andetag. De är mycket att ta in och de vill minnas att:

Besvärjelskan

Historia

Kunskap om det uråldriga för att förstå fienden

Knäböjd kvinna, en vacker blomma plockad för tidigt

Härskaren av träsket vet

Illusionisten

En mäktig kraft

En helig relik

En man som inte är vad man tror

Han kom hit i en cirkusvagn och är de ni söker

Missionären

Styrka och kraft

Hämndens vapen

Ett svärd av solljusets kraft

En trädgård i snö

Titta inte på trädgården varm och fin utan väktaren

Dimman

Belyser någon som står och hjälper i kampen mot mörkret

Vistana som vandrar ensam i jakten

Hon stannar inte så länge

Finner henne vid Sankt Markovia kloster

Nära dimman

Siaren

Fiende vacker av mörker

Han väntar på er i visdom, värme och fördärvet

Han väntar mörkret

Stora hemligheter finns där

De avslutar med att fråga några personliga frågor och ifall deras resa kommer bära frukt. Med tvetydiga svar erbjuds de att spendera natten med sång, dryck och dans och transporteras åter till Barovia imorgon. De känner ändå viss värme och ljus för stunden och accepterar.

De lämnar hennes tält och går direkt ut till festen och dansen, en lätt otålig och panikslagen Biorn ser dem leva om, och ta del av festligheterna. Dieter kliver upp på en låda och framför den kritikerrosade farsen om Nykomlingen från Fummelberg, ett sätt att sprida negativ energi i Alec, förrädarens riktning, även om han inte längre är en del av Vistani-lägret. 

De skålas, sjungs och dansas. 

Biorn är väldigt skeptisk och litar inte på någon. Han roffar åt sig en extra tunna mjöd och sitter på vakt inne i tältet med ryggen fri.

Senare under kvällen berättar Vistanis unisont "Historien om trollkarlen" - en skröna som skildrar bataljen mellan en numera avliden trollkarl, vars namn glömts i sagorna, och hans kamp mot djävulen Strahd. Med en armé av flera, stridandes bland blixtar och dunder.

Innan natten når sitt slut, charmerar Dieter en fager Vistanikvinna och spenderar natten bland sele och sadlar...

...för att vakna till ilska och skrik då hon misstar honom för djävulen själv, då hon ser hans svans och horn. En avledande prestation med violinen får Vistanis att lugna ner sig som för en stund hamnar i uppror. Biorn, som stått vakt hela natten är butter, och småsur.

När de är påväg att färdas tillbaka till Barovia med häst och vagn så lägger Ardbeg märke till en kråka som följer deras företagsamma steg, lite märkligt.

...under tiden i Barovia så har Ratsack spenderat timmarna med, ja ingen vet riktigt men skäggig har han blivit...

De återvänder och berättar vad som hänt, att de kommer behöva färdas till fots, men att enligt Evas profetiska stämma så, "löser det sig".

Sällskapet gör sig i ordning, Ischmack packar en väska med proviant och Irena klär upp sig i sin Baroviska stridsskrud som får samtliga att tappa fotfästet lite. Hon kanske är en riktig krigarkvinna?

"Jag uppskattar Irenas vikt"

Ardbeg Loftfödde

De reser till fots längs den stenbeklädda vägen som leder bort mot vägskälet där de har Vistane åt höger och Valaki, staden de söker åt vänster. De hinner bara röra sig några minuter så blir de plötsligt överrumplade av ett pack fasansfulla vargar. De bits, ylas och slits innan sällskapet finner initiativet och rullar sina färdigheter fram.

I skenet av skogens slagfält

Ardbeg sätter eld på delar av flocken, Biorn och Ratsack svingar svingar sina vapen med blandade utdelningar. Dieter och Irena kastar gester och slåss. Vargarna är farligare än många tror och plötsligt ligger narren ner till synes utslagen, strax därefter försöker Irena fly hemmåt i panik men hinner bara någon meter innan vargaklor sänker även henne.

Ratsack, försöker skydd Irena och slår sig blodig men stupar även han. Kvar bland brinnande vargar står de stadiga och skäggiga, märkbart nyktra dvärgarna och gör slut på packet. Med klockorna närmast döden själv svingar Ardbeg åter liv i Dieters skälva och han hjälper sedan Irena och Ratsack på fötter. Irena, panikslagen och rädd vill återvända. Dieter försöker trösta henne och de lyckas alla dra sig tillbaka några hundra meter och slå läger för stunden och andas ut. Munter sång yttras och energidepåerna fylls på med nya krafter.

Vad väntar mer längs den fasliga vägen till Valaki?