Eposet i Barovia: Fågelskrämmor och träskets riktiga härskare

 Krönikören behövde en längre vila med kost och en god natts sömn. När han återvände behövde han leta reda på vart i historien han befann sig då dennes husa rört till det hela. "Nuså, då ska vi se, de befann sig i Sankt Andrals kyrka..."

Sällskapet gjorde sig tidigt redo för avfärd från kyrkans värmande famn. De var lovade tio timmar och Broder Gregor syntes inte längre till.

De rörde sig längs kullens rygg i den riktning som de fått för sig att Borgmäster Laslo Ulrich herrgård skulle finnas. Kamski letar sig fram över träskets luriga domäner och de finner till slut en innergård, en trasig herrgård och tonerna av bräkande får. Gruppen är väldigt försiktiga i sin framfart och Kamski går före för att studera ett gäng getter i burar på ett behörigt avstånd. Hon fortsätter sedan vidare runt och in genom bakdörren av herrgården. Inne i herrgården dröjer de inte länge innan hon hamnar öga mot öga med en genomskinlig siluett likt broder Gregor. Hon ser även att denna siluett är trasig och fylld av misär, med en snara runt halsen. När hon nämnar Laslos namn som hon tror stämmer, bryts skepnaden och denne återfår sitt lyster likt den borgmäster han en gång var.

Först anklagar han henne för inbrott, men snabbt lyckas hon övertyga honom om att hon bara letar information efter Broder Gregors vitsord. Hon får berättat för sig att den de söker är hans sena hustru Marina, som Strahd tog för tidigt. Hon ska ha ett monument till sitt minne 200 steg från denna plats. Han ger henne också en varningens ord innan han tynar bort.

"Klockan är slagen, hon kommer snart"

Med rask takt rör sig Kamski ut och fångar upp övriga gruppen för att avgöra exakt hur de ska gå, hon känner inte att de finns tid att förklara allt i detalj med marscherar med tydliga riktning. Hon ber Paramus använda sina dansande ljus för att hjälpa till att hålla riktningen.

Till slut finner de platsen de söker, en mindre stenstaty formad som en knäböjd kvinna. Vid foten av monumentet står en ingraverad skylt. Marina, tagen av dimman"

Efter lite klurande och pusslande finner Paramus att om de lyfter upp och flyttar statyn så finns det ett utrymme under. Där under statyn ligger ett tygstycke som döljer en gammal bok.

I samma ögonblick som de finner boken så hör de hur marken böjar vibrera och något stort och fasligt kommer i deras riktning. De flyr med omedelbar verkan och sätter kurs mot att ta sig ur träsket, kanske till druid-cirkeln.

De kommer en bra bit, men plötsligt ser Kamski en fågelskrämma och försöker byta riktning för att inte korsa dennes väg. Men en efter en dyker fler upp, stilla och orörliga. Till slut inser hon att de är omringade och hör sedan från skyn ett kraxande skratt när Baba Lysaga entrar scenen flygande i vad som ser ut som en stor stenkopp.

Paramus försöker skynda sig att gömma boken i Crums bag of holdings.

Baba Lysaga frågar ut först Kamski och sedan Paramus och Biörn vilka de är och vad de gör i hennes träsk. Särskilt vill hon att de visar vad henne vad de stulit. De blir lite tagna av stunden och ljuger med dåligt ansikte och vill inte dela med sig annat än att boken de tagit är deras och innehåller kunskap om det uråldriga.

Hennes tålamod är slut och en strid utbryter.

Sällskapet verkar varken vara redo för strid eller särskilt koordinerade i det dimmiga träsket. Crum och Paramus försöker med olika besvärjelser kontrollera slagfältet, Biörn spenderar större delen av tiden gömd i Crums bag of holding, oklart varför.

Gruppen ser Kamski springa i en tydlig riktning in i dimman, sen hör de inte mer av henne.

Mitt i striden faller en större eldboll ner och från himmelen där Baba Lysaga härjar, de stupar en efter en. Även Kamski stryker troligen med, eller så har hon förrått dem och flytt fältet.

Crum, Biörn den brutne och Paramus vaknar till fast de bör vara döda. Baba Lysaga förklarar att de inte är dags ännu och hon ska ge dem hjälp på traven, i utbyte mot tjänst då hon vill ha något från sin son, Strahds, slott. De ser inte till Kamski.

De märker hur de lämnar sina kroppar och materaliseras i varsin gnagare i stenkällare. Hennes ord ekar i deras inre "följ lukten av svavel, så finner ni era kroppar..."

Eposet i Barovia: Spökbröd och kyrkklockor

 Krönikören vänder blad...

Sällskapet som följer Biörn den brutne fortsätter vidare från kyrkgården som nästan tog deras liv. Framför de har de muren och porten på glänt till vad som kallas St. Andrals kyrka. De rör sig sakta in på området och hör då en röst i vinden som hälsar de välkomna in i hans församling.

Området är trasigt och brutet som resten av träsket, men dimman verkar dock inte nå hela vägen upp hit på toppen av kullen där kyrkan står.

De lägger märke till ett riven uthus, ett halvraserat klocktorn och tre stycken lite finare gravplatser längs grusgången upp till kyrkobyggnaden.

Kamski undersöker och lägger märke till att Kevas Sixtywinters, Lucian - och en okänd person är begravd här. Den sista gravstenen utan synligt namn har en rossymbol inristat.

De går in i kyrkan som saknar halva taket och endast tre rader med bänkar längst fram. En genomskinlig siluett sitter längs fram och uppmanar de att bryta bröd med honom och höra historien om Andral.

Sällskapet är väldigt försiktigt och endast Kamski rör sig fram och sätter sig ner. Alla andra är väldigt passiva med att delge information eller närma sig. Kamski tar emot en bit bröd som även denna är likt en siluett. 

Crum är väldigt skeptisk och uppmanar henne att inte smaka på det, men hon gör det ändå. När hon sträcker sig efter bägaren med vin som mannen, vid namn broder Gregor, räcker fram så kliver Crum emellan och slår ut bägaren. Broder Gregor känner sig förolämpad och förbannar sällskapet och dömer ut deras chanser. Han försvinner sedan in i väggen bakom. När han lämnar så försvinner även de ljus och värme som funnits i området och dimman börjar sakta beträda och täcka marken och kyrkan, bit för bit.

Osämja kring handlingarna uppstår och gruppen är kluven på vad som är bäst göra härnest. Troligen mycket pga. trött kroppar.

Biörn bygger dvärgamur av bänkar och försöker skapa någon sorts fort för att kunna sova bakom.

Crum stryker runt och letar efter hemligheter i kyrkan medans Kamski rekar området utomhus där de konstateras att klockan till tornet saknas.

De försöker alla äta en bit mat och försök nummer fyra att vila, denna gång hela natten.

De går bara någon timme så vaknar de alla till mer eller mindre obehagliga inslag av dränage. Någon form av vålnader har omringat och anfaller. De drar styrkan ur både Kamski och Paramus och om de inte vore för Biörns yxa så vore de nog alla döda, de ska dock sägas att han skulle hålla vakten...

Efter de svingat klart springer Biörn den brutne fram och faller på knä framför platsen där Broder Gregor visade sig. Han bönar och ber att få bryta bröd och tar själv fram bröd från Crums packning. De går en stund och sedan uppenbarar sig Broder Gregor igen. Han verkar förlåta alla utom Crum och en efter en slår de sig ner och bryter spökbröd och vanligt bröd samt smakar på en genomskinlig vätska från en flaksa med namnet "...destomp". 

Broder Gregor berättar om tider som varit och om Berez innan Strahd, hur Baba Lysaga sedan intagit och nu var det endast han själv och borgmäster Laslo, härskaren av träsket hölls kvar i sina gårdar. Gregor fast för evigt här i kyrkan och Laslo i sin herrgård. De får höra hur de sökt ljuset hos Andral som vänt de ryggen och nu tillber de istället Bane, Blod och Eldens gud.

De får även höra vidare om gravstenarna utanför. De tillhör Kevas Sixtywinter - den sista högprästinnan, Lucian en präst och Leisl - Sashas förkämpe.

Slutligen ber de Broder Gregor om ljus och värme över natten, i hans beskydd. Han lovar att hjälpa de om de kan återställa kyrkoklockan som ramlar ner från kullen då Strahd intog Barovia.

Ett sökarbete påbörjas så fort Paramus fått sin osynlige vän att hjälpa till. De får traversera igenom djupt vatten och tappar bort varandra i dimman och natten, särskilt Biörn som har svårt hålla sig från att drunkna. Crum finner klockan och de får alla kämpa och klura för att få den att rubbas från den leriga botten. Efter mycket om och men, tar de sig till slut upp kyrkan igen och Broder Gregor får klockan att ringa.

De har nu tio timmar på sig att vila, sen vet alla i hela träsket vart de befinner sig...