Under lavendelns doft, med ylande avslut

...De hade alla förberett sig. De gällde bara att smyga försiktigt genom sigenarlägret och roffa åt sig hästar och sin vagn.

Ardbeg tog täten med Biorn och Dieter i släptåg. Likt siluetter dansar de fram över den fuktiga marken och lade upp sin plan. De klättra alla upp i vagnen och till Biorns glädje låg hans packning kvar. Dvärgarna skulle hämta varsina hästar medans Dieter försöker hitta de där remmarna, selar, rep eller sadel. Ja något sånt där som hästskötare använder för att koppla samman häst och vagn. Biorn reflekterar över att de är konstigt att sigenarna verkar vilja leva här och visar en ovanlig glädje på avstånd.

När de står där så märker de plötsligt hur en sigenare med hatten på sne och sinnet i topp tömmer sin drake och får syn på de. Han försöker göra övriga i lägret uppmärksam på att "de är redan här" men Dieter avleder honom med en magisk gest som får honom att istället komma på att jakt, är precis de han bör göra just Nu, i skogen, åt andra hållet och försvinner ut från lägret.

Dvärgarna testar lyckan och försöker bemästra bestarna, dvs, hästarna. Biorn som den naturbegåvning han är får med sig sin häst utan problem. Ardbeg har större problem och hästarna och han verkar inte riktigt prata samma språk.

Dieter letar igenom två paviljonger efter hästtillbehör men finner endast sängar och väldigt fint porslin, som Backfickan verkligen skulle behöva. Han gör en minnesanteckning.

Han möter upp de andra och Ardbeg hakar på honom i jakten bort mot de stora fyrkantiga, rektangulära tältet. När de kliver in är det ssom att de hamnar i en annan värld. Med doft av lavendel försvinner sorlet och sången från lägret och de känner en lugn ridå av dofter och atomsfär. En kvinna som sett sina bästa år med krummad och kotig rygg, Eva, ledaren av Vistani inleder med att berätta saker om de, och deras namn som hon inte bör känna till.

Hon visar sig vara en sierska och berättar en del om djävulen Strahd. Han har inte alltid varit, vad sällskapet kallar för, en vampyr. Han var en gång en prins som troligen blivit förbannad eller värre. Hon berättar att han har ett finger med i de flesta av livets spel och allt har en anledning. Hon är väl medveten om varför de befinner sig i hennes kamp och erbjuder sig att ge en gästvänlig plats, men att häst och vagn tillhör hennes folk. Även om Alec, förrädaren står i skuld till gruppen så kommer inte Vistani att ge bort sina egna ägor.

Hon erbjuder sig att lägga sällskapets kort då hon önskar de all lycka i kampen mot djävulen Strahd och hans förbannelse.

Hon lägger, Besvärjelskan, Illusionisten, Missionären, Dimman och Siaren.

Orden når Ardbeg och Dieters sinnen som en profetia talad i ett enda andetag. De är mycket att ta in och de vill minnas att:

Besvärjelskan

Historia

Kunskap om det uråldriga för att förstå fienden

Knäböjd kvinna, en vacker blomma plockad för tidigt

Härskaren av träsket vet

Illusionisten

En mäktig kraft

En helig relik

En man som inte är vad man tror

Han kom hit i en cirkusvagn och är de ni söker

Missionären

Styrka och kraft

Hämndens vapen

Ett svärd av solljusets kraft

En trädgård i snö

Titta inte på trädgården varm och fin utan väktaren

Dimman

Belyser någon som står och hjälper i kampen mot mörkret

Vistana som vandrar ensam i jakten

Hon stannar inte så länge

Finner henne vid Sankt Markovia kloster

Nära dimman

Siaren

Fiende vacker av mörker

Han väntar på er i visdom, värme och fördärvet

Han väntar mörkret

Stora hemligheter finns där

De avslutar med att fråga några personliga frågor och ifall deras resa kommer bära frukt. Med tvetydiga svar erbjuds de att spendera natten med sång, dryck och dans och transporteras åter till Barovia imorgon. De känner ändå viss värme och ljus för stunden och accepterar.

De lämnar hennes tält och går direkt ut till festen och dansen, en lätt otålig och panikslagen Biorn ser dem leva om, och ta del av festligheterna. Dieter kliver upp på en låda och framför den kritikerrosade farsen om Nykomlingen från Fummelberg, ett sätt att sprida negativ energi i Alec, förrädarens riktning, även om han inte längre är en del av Vistani-lägret. 

De skålas, sjungs och dansas. 

Biorn är väldigt skeptisk och litar inte på någon. Han roffar åt sig en extra tunna mjöd och sitter på vakt inne i tältet med ryggen fri.

Senare under kvällen berättar Vistanis unisont "Historien om trollkarlen" - en skröna som skildrar bataljen mellan en numera avliden trollkarl, vars namn glömts i sagorna, och hans kamp mot djävulen Strahd. Med en armé av flera, stridandes bland blixtar och dunder.

Innan natten når sitt slut, charmerar Dieter en fager Vistanikvinna och spenderar natten bland sele och sadlar...

...för att vakna till ilska och skrik då hon misstar honom för djävulen själv, då hon ser hans svans och horn. En avledande prestation med violinen får Vistanis att lugna ner sig som för en stund hamnar i uppror. Biorn, som stått vakt hela natten är butter, och småsur.

När de är påväg att färdas tillbaka till Barovia med häst och vagn så lägger Ardbeg märke till en kråka som följer deras företagsamma steg, lite märkligt.

...under tiden i Barovia så har Ratsack spenderat timmarna med, ja ingen vet riktigt men skäggig har han blivit...

De återvänder och berättar vad som hänt, att de kommer behöva färdas till fots, men att enligt Evas profetiska stämma så, "löser det sig".

Sällskapet gör sig i ordning, Ischmack packar en väska med proviant och Irena klär upp sig i sin Baroviska stridsskrud som får samtliga att tappa fotfästet lite. Hon kanske är en riktig krigarkvinna?

"Jag uppskattar Irenas vikt"

Ardbeg Loftfödde

De reser till fots längs den stenbeklädda vägen som leder bort mot vägskälet där de har Vistane åt höger och Valaki, staden de söker åt vänster. De hinner bara röra sig några minuter så blir de plötsligt överrumplade av ett pack fasansfulla vargar. De bits, ylas och slits innan sällskapet finner initiativet och rullar sina färdigheter fram.

I skenet av skogens slagfält

Ardbeg sätter eld på delar av flocken, Biorn och Ratsack svingar svingar sina vapen med blandade utdelningar. Dieter och Irena kastar gester och slåss. Vargarna är farligare än många tror och plötsligt ligger narren ner till synes utslagen, strax därefter försöker Irena fly hemmåt i panik men hinner bara någon meter innan vargaklor sänker även henne.

Ratsack, försöker skydd Irena och slår sig blodig men stupar även han. Kvar bland brinnande vargar står de stadiga och skäggiga, märkbart nyktra dvärgarna och gör slut på packet. Med klockorna närmast döden själv svingar Ardbeg åter liv i Dieters skälva och han hjälper sedan Irena och Ratsack på fötter. Irena, panikslagen och rädd vill återvända. Dieter försöker trösta henne och de lyckas alla dra sig tillbaka några hundra meter och slå läger för stunden och andas ut. Munter sång yttras och energidepåerna fylls på med nya krafter.

Vad väntar mer längs den fasliga vägen till Valaki?