Session 1: Fummelberg, fylla och farligheter i Barovia

Äventyrarna satt redo... efter att Jonas haft 67 dygn på sig att dribbla bland regelböcker och korrigera sina val fler gånger historieböckerna har sidor. Slutligen blev han klar!

Vi får först se en mystisk gestalt titta ner i ett kargt landskap och sedan kika ner i pool av blood. Han ser en man komma gåendes längs en gata i Waterdeep i ösregnet och stannar och kikar in på Taverna Bakfickans Ale & Mjödhus.

Inne på Bakfickan är det en vanlig onsdag med 4-5 gäster, Dieter showar med sin flöjt, Biorn sitter salongsberusad vid dörren och Ardberg gör sitt yttersta för agera bartender. Den regnblöta mannen traskar in och hänger av sig sin cloak, och sätter sig vid elden.

Ratsack gör dels sitt yttersta att vara en god servitör och sitt yttersta att vara en halvdan tjuv. Under loppet av ett par minuter har han retat upp nykomlingen, försökt stjäla hans packning och göra sig ovän med gästerna. Dieter försöker göra en avledningsmanöver och fäller krokben på nykomlingen. Då diktades "Nykomlingen från fummelberg".

Nykomlingen går vid namnet Alec och har ett viktig budskap, han lämnar över ett brev till Biorn som tror sig vara utvald av en glömd vän från ett land vid namn Barovia. Ingen av ägarna av Tavernan känner till landet och tror allt är besynnerligt. Biorn erhåller tillika en mindre hög guldmynt och behöver bestämma sig om han tänker hjälpa Alec kvällen efter.

Brevet som förklarar att Irena Kolyana blivit sjuk och behöver hjälp.

Ratsack som går lite efter en egen agenda försöker leta upp Alec efter att han abrupt lämnat Bakfickan, (troligen efter folkmassan på hela 6 personer som skanderar "Nykomlingen från fummelberg till tonerna av en Violin). Ratsack försöker övertala honom på flera sätt och sedan leta upp han på Gyllen äpplets värdhus, ett högt rankat establishment. Han försöker både snacka sig med personalen och frågar ut några av hans kontaktpersoner inom tjuvgillet. Tyvärr går han bet på möjligheten att finna Alec, som verkar gå under ett annat namn. Slutligen blir han utslängd.

På Bakfickan är festen i fullgång och hela 15 personer sjunger och festar till barens s.k. Happy hour där priset bara blir högre och högre. Biorn sitter och grubblar och försöker nyktra till (men hinner dock dricka lite Ale, vilket både Ardberg och Dieter uppmärksammar. En viktig detalj i den eviga kampen mellan Ale och Mjöd.

Ardberg arbetar för fullt bakom bardisken och marknadsför sitt Ales på bästa vis. Dieter försöker charma till sig en kvinna för kvällen. En bedörande Ork, men eftersom de var 2 och systrar utbryter fullt slagsmål, där bägge systrarna vill bestiga den gode barden.

Kort och gott en helt vanlig onsdag på bakfickan, Ale, action och annalkande romanser.

Efter stängning får dock Biorn alla på nya tankar när han läser upp brevet som Alec lämnat. Han är fast inställd på att en god vän, som dock djupet i flaskan troligen fått honom att glömma bort, söker hans hjälp i Barovia. Ägarna dividerar och även om vissa är mer trofast till tavernan så bestämmer de för att acceptera hans uppdrag dagen därpå,om förutsättningarna och guldet är nog högt.

Ardbeg, Biorn och Dieter går alla och möter upp Alec på hans rum vid Gyllene äpplet morgonen därpå. De kommer överens om att Ratsack som gjort sig lite ovän med Alec håller sig undan och istället möter upp sin kontakt vid lunch.

De får 150 guld och ska få ytterligare 150 guld för att resa till landet och staden och dalen Barovia. Där de behöver hjälpa Irena som hamnat i något sorts kärleksdrama med Kung Strahd, eller var det kanske tvärtom?

Delar av gruppen blir ense om att de finns något i görningen men betalningen är bra och Tavernan kan behöva sig en upprustning. För det krävs kapital.

De reser med häst och vagn och slår läger för kvällen, halvvägs til Barovia (sägs det). En märklig faktor är att Alec verkar helt glömt bort Ratsacks handlingar kvällen innan. Men de äter gott och försöker fråga ut Alec mer om Barovia. Efter maten och när Biorn tar nattvakten somnar alla. Ardbeg vaknar först och inser att han är åter i vagnen, de är natt och han känner sig konstig i kroppen.

Han klättrar fram till Alec som styr vagnen och de passerar precis två stora portar till en ringmur in i ett rike han inte känner igen. Himlen är alldelese mörk. Nu märker Ardbeg av att Alec förändrats och verkar nervös och svårt möta hans blick. Han erkänner att något är i görningen, en efter en (förutom Ratsack) lyckas de väcka upp genom diverse våld och Dieter kastar någon charm över Alec som får honom att erkänna att Härskare Strahd vill ha dem till Barovia och hans uppgift var att ta dem dit.

Dieter tar över vagnen medans dvärgarna försöker pressa och förhöra Alec, de letar igenom hans packning och finner bara massa ihoprullade brev av samma text som de själv fått. De är grundlurade. 

Påvägen hör de ylandet av Direwolfs och försöker rida med hast framåt mot destinationen Barovia. De passerar en mänsklig figur i diket som antingen ligger i bakhåll eller behöver skydd. Dieter tar beslutet att de måste komma bort från Direwolfsen och lämnar den åt sitt öde. De hör skriken när han blir middag åt packet. Strax därefter ser Alec sin chans och distraherar dvärgarna och hoppar av vagnen. Då strax efter väcker man Ratsack och förklarar läget. 

De glider då in i vad som verkar vara Barovia. De ser en öde by, nästan som en spökstad och längs bergskedjan i periferin ser de ett mäktigt slott uppe på toppen. Slottet kastar sin skugga över byn. Slottet visar sig senare heta Castle Ravenloft, något som ingen av sällskapet hört talas om förut.

De rullar in och Ratsack uppsöker Bilrath's Merchantile och försöker köpa diverse prylar men har tyvärr inte nog med guld på sig. Han får också en känsla av att denna plats inte sett folk så ofta och många saker finns inte på hans önskelista.

De övriga traskar in på Taverna Blood of(on) Wine, där sitter 3 kvinnor, en vresig flint bartender och en långhårig man i hörnet. Dieter känner sig hemma i miljön, försöker lyfta stämningen med lite sång men tystat snabbt av främlingen i hörnet som presenterar sig som Ismack Kolyana. Han förklarar att hans syster Irena behöver hjälp. De blir lite fundersamma då de hört denna visa förut. Eftersom de behöver husrum väljer de dock att följa med Ismack till hans herrgård. 

Innan de når fram till ytterdörren ser de att hans hus likt alla andra hus, spikat för fönster och dörrar och har rivmärken på väggarna. Något anfaller byborna om nätterna (eller dagarna).

Ismack introducerar sin syster Irena, en fager ungmö som dock är besudlad av den onde Strahd, som tydligen är en Vampyr! Något som bara Ratsack har särskilt bra koll på hur de fungerar och vad de riktigt är för något. De berättar att Strahd styr över de mesta och skapar kaos över Barovia (staden/byn). Irena är förbannad eller förgiftad eller gift och Ismack kräver att eller önskar att sällskapet ska ta Irena till huvudstaden Valaki. Irena vägrar och vill till att börja med att deras far, borgmästare Kolyana Imdirovic, ska få en värdig begravning. De antar sig den gesten och reser med faderns kista till kyrkogården i Barovia. Där splittar gruppen upp och Biorn går in och träffar prästen (Dovavic?). Resten letar en gravplats. Under tiden så råkar Biorn i knipa då prästen, möjligen lurar ner honom i en källare där hans son ligger  inlåst. Sonen har blivit en Vampyr.

Sällskapet kommer senare till undsättning och kommer fram till att enda lösningen är att klyva pojken i 2 bitar.

Biorn reda att avsluta pojkens lidelse. Yxan höjd i skyn.

Prästen sörjer sin son och hjälper sällskapet att hålla en ytterst kort ceremoni för de nu 2 döda kropparna. Han tillkännager sedan att han lägger prästkragen på hyllan och går sedan bort och gråter i kyrkan. När gruppen precis ska lämna så stiger ett fyrtiotalet spektralvarelser upp ur gravarna och vandrar genom staden och upp mot Castle Ravenloft, tydligen för att få sin hämnd, varje natt.

Under denna sekvens blir hästarna rädda och flyr med vagnen i okänd riktning.

Väl borta hos Ismack och Irena så diskuterar de möjligheten att ta henne till Valaki. Ratsack vill vila en stund och utföra en ritual i sin ensamhet, samtidigt som gruppen blir varse om att de behöver häst och vagn om de ska överleva i Barovia. Ismack tror vagnen tillhör sigenarna som håller till i utkanten av skogen. Han ger dem en färdriktning och de övriga bestämmer sig för att resa dit och försöka få tag i den igen. Ardbeg förvandlar sig till en häst och rider Biorn och Dieter i full hast. De anländer till tonerna av dansande fötter, sång och värme. Ett glädjefyllt möte efter senaste timmarnas mörker. 

De lägger en plan för att smyga in i lägret, återta sina hästar och vagnen (som de anser sig vara deras). Innan de rör sig kastar Ardbeg en besvärjelse över de tre samtidigt som Dieter gör något liknande. Och där slutar första sessionen....

Sigenarnas Camp

Vem vet vad nästa session bjuder på?

Spelare: Dieter Rybar, Tiefling, Bard, ca 35år. Vädurshorn I svart, silvriga ögon 173cm lång, ljusbrun hy med svart hår.

Dieters tidiga år gick mellan flera byten av levnadsställe och han blev uppfostrad av Elvica Rybar. Hon var den första som såg någon sorts potential I honom och berätta historier och han försökte sedan återberätta dem för andra barn och ibland försöka lura eller eller övertyga andra om hans version av handlingen eller tillrättavisa någon om diverse religiös kunskap.

Någr år till gick och Elvica Rybar tog Dieter till Baldur's Gate. Här var första gången han fick sitt egna namn då de tillsammans försökte underhålla på gatan för sitt levebröd. Hon lärde honom flera olika instrument, bl.a. Luta, Lyra, Violin och flöjt. De blev ofta avstulna sina instrument så han fick vara flexibel och improvisera hur föreställningen skulle se ut. Men hans skulle blev bättre vad de led och förmågan att blanda musik med hans berättarvänliga stämma fick ofta en och annan att stanna upp, de kan även ha att göra med att Elvica såg väldigt bra ut och var klädd I en exotisk narrutstyrsel med korsett. Av en slump upptäckte Dieter att han var resistent mot eld och började öva på att inkludera avancerade eldslukningar I vissa föreställningar och nu började de tar fart. De satte upp ett mindre tält och gick från 3-4 åskådare till tjugotal.

Föreställningarna började verkligen ta fart och de kunde klättra till ett bättre distrikt I Baldur's Gate. Dock började deras framgångar skapa fiender och de var troligen de som låg bakom att Elvica insjuknade och gick bort några veckor efter de satt upp sin repertoar vid Galtens ölstuga. Sorgen fick honom för en stund att tvivla på om de var rätt att fortsätta, men då mötte han som av ett ödets nyck en liksinnad kvinnlig halfling. K'Riss var en kort mörkhårig shawmspelare, den bästa han hört och tillsammans en kväll började de skriva och spela duetter. En ny perfekt föreställning tog form I hans inre "The Jester and Lady K'riss". För att hedra Elvica så tog han över delar av hennes outfit som narr och hittade sin egen touch. En narrmössa med löstagbara bjällror I rött och svart. En korsrutig dräkt och boots. 

Den nya föreställningen lockade direkt och bjöd på bland annat på deras mest kända till dags datum hit, "Svart och Vit", ett experiementellt flöjtstycke I duett tillsammans med en kort anekdot om två förvirrade tokar.

Några månader går och en vacker dag så vaknar Dieter upp, bakfull och utslagen. K'riss är borta, likaså samtliga tillgångar och hans älskade flöjt som gått under namnet Cekar.

Under en några aviga år med sorg efter sina förluster och diverse rumlade på olika ställen så hamnar han i sällskap med en av Baldur's Gates högre uppsatta nobla hus, Ravenshade. De var I behov av en ny narr och ödet har fört dem samman.

Hans uppträdande lönar sig rikligt och I hus Ravenshade är det högt I tak och skrönorna och skämten tar ofta nya höjder, såklart efter bästa förmåga att aldrig misslyckas. 

En sensommarkväll har hus Ravenshade besök av ett antal andra nobla familjer både från Baldur's Gate och utanför. Under sin föreställning och efter att ha genomfört ett av sina eldtrick så spelar han på sin nyligen erhållna violin (tack till hus Ravenshade). Ett av hans mer satiriska inslag där han brukar driva med likheten mellan en Satyr, som han själv släktar till och societetens gräddhylla, så förolämpar han en nobel herre, vars förnamn är Cott'Anard som således rimmar på bastard, får han en lång salva och harrang av glåpord och förbannelser. Stämningen blir så hetsk att för hans egen säkerhet flyr han matsalen och samma kväll med hjälp av den gode rådgivaren så kommer de överens om att han behöver ligga lågt tills efter sällskapen rest från Hus Ravenshade. Han skickas med häst och vagn och lämnas av I sina gamla kvarter och ångesten över sitt misslyckande så super han sig redlös och ur hans dimmiga minne minns han lite olika versioner om vad som faktiskt hände men slutligen fick han lämna Baldur's Gate för sin egen säkerhetsskull och rör sig söderut, vidare till Waterdeep. 

Till en början slår han sig ner och underhåller för husrum på Taverna Bakfickan I ett av stadens mer sjaskiga kvarter. Här huserar en man som bara utger sig för att kallas för Valter och han är I behov av ett gäng äventyrslystna för ett "enklare" uppdrag. Valters plan verkar vara att göra ett mindre elegant arbete och om allt går som det ska kunna dra sig tillbaka och lämna Waterdeep för gott. Det slutliga sällskapet utgörs av han själv, en högalv och två mer eller mindre alkoliserade dvärgar. Uppdraget går enligt planerna och de möter upp på bakfickan en tidig gryning för sin belöning. Tavernan är olåst och på bardisken ligger en påse med 100 guld och ett ägandeskapsbevis för Taverna Bakfickan. Det var inte den utlovade belöningen, men efter ett grumligt och dimmigt möte fram till lunch enas de fyra om att möjligheterna att dela på tavernan kan gynna samtliga I deras egna intressen, iallafall tills de har de lite bättre ställt. De röjer ur den gamla källaren och sätter upp ett bryggeri, rustar upp en enklare scen och ställer iordning ett bakre rum för högalvens mer lågmälda aktiviteter. De enas dock om att under tavernans tak får inga laglösa död av högre rang ske, men mumlar samtidigt att ett och annat mindre snedsteg går väl att se mellan fingrarna. De är nu inne på sitt andra år som ägare av Bakfickans Mjödhus