Eposet i Barovia: I smedens tillit

Krönikören drar lite i sitt skägg medans han tänker tillbaka på de första sidorna i bindaren. Han hämtar en stort stop med mjöd och sätter sig ner igen. Framför honom har han fortsättningen av den tidigare anekdoten som startade Eposet.

Han bläddrar blad. "Då ska vi se vad vi hava här.."

Efter en god natts sömn i de Svaliska skogarna packar trion ihop tältet och äter en frukost, den som kallas för Kamski försöker gediget få Biörn den brutne att dricka.

De har nu packat ner hela tältet, käggarna med mjöd och så många ransoner som bara går i the bag of holding som Fal Crum erhållit. Den ser ut att vara till bristningsgränsen men de är för ovetandes om dess magiska aspekter för att avgöra om den är full snart.

De börjar den långa vandringen som enligt Biörn den brutne ska leda till första delmålet, Sankt Markovias kloster i Krezk. De börjar spatsera längs Old Svalich Road, Kamski håller koll på terrängen och spanar även efter vilt. Hon har sett stora vargspår och får förklarat för sig av Biörn att vargarna här i trakten är väldigt stora och farliga, samt att de mött varulvar en typ av shapeshifters. De håller utkik.

Längs vägen stöter de dels på något som glimrar längs vägkanten. Ett halsband som är brutet och liknar en silvrig drake. Paramus undersöker smycket medans Biörn återberättar delar av historien om en Silverordern som sägs funnit här för länge sen, troligen tillhör detta halsband de.

De testar alla var och en att hålla i halsbandet som är väldigt kyligt och ger en frostig känsla mot huden. De bestämmer sig för att bära med sig det och stoppar ner det i Crums väska.

De hinner inte långt innan de stöter på nästa fynd, som de nästan trampar i. Vid vägbrynet finns de tre stycken stora rävsaxar men verkar vara modell större, syftat för varg eller björn. Kamski triggar en sax och med hjälp av Biörn och Paramus rycker de lös den. Även denna stoppar de ner i väskan.

Strax innan de entrar Barovia, som även staden i Barovia verkar heta som ligger vid foten av ett berg där ett mäktigt slott skuggar ner mot de, här väljer de att ta en liten paus.

Inne i Barovia stad, är läget väldigt lugnt och husen ser öde ut. Biörn leder de till ett mindre torg där de kan uttyda en taverna med sliten skylt och en handelsbod. Då de alla lagt märke till hur svag dvärgen ser ut att vara utan rustning eller vapen, något som de vill minnas var ett kännetecken för den smått onyktra dörrvakten på Bakfickan. Han verkar även lite skakig och smyger omkring längs gatorna och mumlar något om vagnar.

På tal om dvärgar så gjorde även sällskapet en upptäckt på morgonen då Paramus utvecklat ett riktigt långt dvärgskägg över natten. De är alla förvånade och fascinerade.

De besöker Bilraths Merchantile och försöker finna en rustning åt den gode dvärgen. De visar sig dock vara svårt få tag på sådant i Barovia, då den här Strahd som styr riket inte tillåter vapen eller rustningar för pöbeln. När Kamski presenterar sig så börjar ägaren att småflörta och erbjuda henne både parfymer och klänningar, något som inte riktigt uppskattas. När han plötsligt plockar fram en blå klänning som Kamski känner igen. Men hur de kan vara möjligt? Hon tappar greppet och tar tag i säljarens krage och kräver ett svar. Hur kan han ha hennes försvunna moders klänning. Hon kräver svar och får endast ur honom att han köpt den av Vistani för länge sen. Hon rycker åt sig tyget och inspekterar  fotändan där initialerna I.D. står broderat. Hennes moders.

Innan hon hinner göra mer känner hon en tung hand på axeln av en bjässe till man som verkar mer stor än intellektuell. Han säger att hon ska gå därifrån, vilket hon gör utan större motstånd och tar klänningen med sig. Crum kastar diplomatiskt ett guld till ägaren.

Kamski samlar sig på gatan lite.

Crum säger sig ha hört slaget från ett städ längre in i Barovia och Biörn den brutne tar täten för att försöka identifiera vart de kan vara. De orienterar sig längs gatorna och finner bortom kyrkan en smedsgård liggandes en bit utan för staden. De traskar dit och möter där smeden Dag.

Här försöker först Crum köpslå om både vapen och lägerredskap som kittel och stekpanna. De visar sig vara känsligt prata öppet om vapen och även om framförallt silver, vilket får Dag att grymta till en sväng. De kommer dock överens om en tunna mjöd i utbyte om diverse material. De går en vända för att "hämta" den för att inte avslöja Crums bag of holding.

När de börjar köpslå igen förslår Biörn att han skulle kunna behöva en vedyxa eller en hammare. Dag blir fascinerad och erbjuder sig att ge honom en hammare om han kan ta honom i armbrytning. Ödet är på Biörn den brutnes sida och han sänker Dags arm i ett blixtsnabbt tag. En deal är en deal och han får sig en gammal tung och obalanserad hammare.

De fortsätter att prata och berätta att sällskapet är här för att slå tillbaka ondskan och befria Barovia. Till en början är Dag lite rädd och orolig att detta är ett test från Strahd, men ger mer och mer efter och berättar om hur han förr såg hoppet. Några veckor sedan  försvann de dock när någon tydligen sänkt Valaki, Barovias sista utpost och garde mot Strahd. Stadens borgmäster brann i ett kloster Strahds andra fru skrattade hela natten.

Innan de hinner röra på sig erbjuder Dag plötsligt att de kan stanna över middag med hans familj så får de prata vidare om tider som var och tider som ska komma.

Inne i huset står hans hustru Lena och lagar middag, två mindre barn springer runt och den äldre sonen sitter och täljer ett björntotem vid köksbordet.

De pratar om allt från Silverdrakens riddarordern och de fallna krigarna. Efter att Crum visat upp halsbandet de tidigare funnit så berättar han att de troligen är en bra relik att använda för att få gastarna på deras sida eller åtminstone få de att ses som likasinnade.

De erbjuds att stanna över natten och han erbjuder även att silvra deras vapen om så behövs. De är endast Kamskis pilar som är relevanta för detta ändamål och Paramus erbjuder silver för jobbet. Crum som gärna velat ha järnvapen, får en Järnkrok av honom.

Till Biörn den brutne erbjuder han ett dolt vapen som ligger under sovrumsgolvet, en rejäl Great Axe med skimrande runor. Ett vapen som de verkar tolka tillhört Dags broder, som stupat i en strid. Dag är förtegen och delger föga information kring detta.

När de frågar upp om varför han plötsligt är så vänlig mot de så återberättar han en historia från hans ungdom då han nästan dog vid Tsarfallen, men vaknade till på en strand vid foten av en äldre kvinna som sades heta Ewa. Hon pratade att en bruten krigare skulle besöka honom i framtiden och han var rikets hopp. Han tror Biörn är denne man.

De gör sig sedna alla redo för kvällen, men kommer sedan på att de skulle vara intressant att se de dödas marsch vid kyrkogården vid midnatt. Lena förklarar att de är snart tid för detta och de gör sig redo vandra över till kyrkan...

Eposet i Barovia

En samling rullar med text, samlade  och bundna i en bokram.
Krönikören öppnar upp alstret för första gången sedan han köpte de från de lite skrumpna mystiska mannen med kärran. Han var kryptisk i sina uttalanden men lovade att innehållet var värt de ringa priset av femtio guldmynt. Innehållet i bindaren skulle hålla honom och hans åhörare underhållna i flera veckor. På framsidan stod endast orden "Eposet i Barovia". Han bläddrar blad och börjar nyfiket läsa, "Allt började en blöt höstkväll vid en Taverna..."

Ett ruskigt höstregn sveper in över Waterdeeps gator. På taverna Bakfickans Ale & Mjödhus är de full aktivitet med ett tjugotal gäster. En skald klinkar på sin lyra, gamlingarna skrockar och skrönar, vid ingången sitter ett större gäng ynglingar och försvinner i den billiga mjöden.

Vid sitt vanliga bord är Jeonora "Kamski" Damor, Paramus Vex och Fal Crum nedslagna med ägg, bacon och huset sörja samt ett glas rusdryck. De varit i Waterdeep i tre dygn nu. Trion har senaste året spårat kultmedlemmar från Red Wizards i ett försök att återfå ett försvunnet skrin med en scroll. Sällskapet blev rånat på detta under en ogynnsam erfarenhet förra hösten när deras vägar precis börjat knytas.

Men nu har spåren torkat upp, Crum som har ett förflutet med kulten verkar oftast funnit något alster att följa från sitt undermedvetna eller så har han trots bristande sociala förmågor lyckats samla på sig ny information. Ikväll har de dock inget att följa, ikväll är det mjödet, vinet och den fermenterade mjölken vars spår de alla följer, i mängder.

Tavernan som nyligen fått ny regi, där ägaren Ormtunga är förtegen om vart de gamla ägarna tagit vägen, men han säger sig hantera Ratsacks intressen. Något som Kamski, den i sällskapet som spenderat mest tid genom åren här, inte riktigt vet hur hon ska tolka.

Runt i värdshuset går två yngre, mindre fagra barflickor vid namn Bella och Anna-Klara-Anna. De servar gästerna och stämningen är relativt lugn och sofistikerad för att vara i dessa partier av Waterdeep.

Kamski besöker baren och får försöker stämma av med Ormtunga om de finns några nyheter kring de tidigare ägarna, då hon har ett gott öga för Ardbeg Lavskägge alemästaren och viss gläjde åt Dieter Rybar, barden. Tyvärr har han inget nytt under solen. Hon fyller sin bägare direkt från tunnan och fortsätter dricka mjöd. Ormtunga nämner dock att ett gäng zigenare verkar orsakat något trubbel utanför norra porten och drottningen har givit order om hundra guld i belöning för den som kan få de att bryta läger och ge sig av.

Dessa nyheter verkar fått sällskapet vid ingången att försöka supa mot i varandra att anta utmaningen.

När Kamski återvänder till bordet och spottar i glaset kring zigenarnas underlägsenhet upprör de Crum. Han överhör också hur de yngre sällskapet höjer sina röster för att agera. Efter att några av de knoppat av går han över och lite barskt försöker få förklarat för sig varför de tänkt skrämma bort ett förtryckt folkslag? De är på gränsen till bråk, antingen pga. hans underliga sätt att föra sig eller mängden mjöd. Crum som har en förtjusning i fermenterad getmjölk har flera oberäkneliga sidor.

Under kvällen börjar även skalden att spela och sjunga en sång, som är okänd för sällskapet men fångar på något vis deras uppmärksamhet, den handlar om någon främmande man från ett berg.

När kvällen lider mot midnatt så har en efter en knoppat av och trion börjar gå igenom sina likvida medel, de kanske inte vore så dumt med en belöning på hundra guld för fortsatt husrum.

Kamski kommer ut från deras gemensamma rum, färdigt munderad för konfrontation. Paramus står vid bardisken och gör upp för kvällens nota. Som han och Kamski för övrigt rullat tärning om.

In från regnet kliver en äldre gumma med grått hår som hänger ut från huvan. hon krockar med Paramus vid bardisken och han ursäktar sig, och hoppas att hon inte brutit något.

Hon tittar upp på honom och säger bara att "de är här han som är trollkarlen", och pekar på Crum "och du som är den lidande" hon traskar sedan bort till eldstaden och drar med sig Kamski i armen som gör ett måttligt motstånd mot denna okända kvinna.

Hon gör något med elden i eldstaden och ber henne titta djupt in i lågorna. När hon sätter sig när, och kvinnan trycker henne lite för nära elden, dock utan att bränna sig så ser hon siluetten av en kvinnlig gestalt som hon såklart känner igen i sömnen, hennes mor. Kamski vänder sig och greppar kvinnan i kragen och förgrymmat undrar vilken svartkonst hon håller på med och varför hon visar henne en död kvinna för henne. Kvinnan försöker förklara något som Kamski inte vill höra och hon släpper henne och kvinnan ramlar nästan omkull.

Kamski går och ställer sig vid spishällen. Kvinnan uppmanar de andra att sätta sig och gör något som får elden att slockna och rummet blir nästan mörkt. Ormtunga protesterar men tystnar snabbt och försvinner ner i köket.

Kvinnan berättar saker för var och en av trion som hon inte bör veta, som deras namn och saker om deras förflutna. Hon säger sig komma från ett rike vid namn Barovia, som styrs av en mörk tyrann, en ondskefull härskare vid namn Strahd. Hon säger att i spådomen talades de om fyra hjältar som Strahd själv tog till sina domäner, och att dessa skulle bli hans fall. Men stjärnorna måste tydligen stått i fel linje för dessa hjältar kom istället som ett oväder och retade upp bybor, skapade oreda, och bröt den sista alliansen och motståndet mot härskaren. De försvann ur historien.

Kvinnan fortsätter med att hon nu sett tecken på att denna trio, dessa tre herrar och damer som hon sitter med nu är ämnade att hjälpa hennes rike att återfå sin lyster. De skulle i så fall tillsammans med en trasig krigare välta tyrannen, låta ljuset vinna.

Kamski är väldigt skeptisk och påtalar flera gånger att Barovia bara är en skröna, något man skrämmer barn med. Hon försvinner sedan in på sitt rum, klart upprörd.

Paramus är mer road, då detta låter som chans till ny kunskap, en öppning för ett äventyr.

Crum verkar förtegen och lite tagen, men också förvånad över varför denna kvinna vet så mkt.

Paramus förklarar att de vill fundera på saken över natten och kan besöka hennes läger, som tydligen är samma som zigenarna de hört om, men de kallar sig för Vistani. Hon presenterar sig sedan som Madame Ewa när han frågar.

När hon går så stämmer Paramus av hur Kamski mår, som uppenbart har gråtit, något som är en sällsyn upplevelse för de andra. Hon återberättar kort om de rykten kring sin försvinna, troligen döda moder Iris. Som sägs sålts, rymt eller försvunnit till ett rike vid namn Barovia.

Dagen efter kliver först Paramus sedan Kamski upp och sätter sig till bords för frukost, men Kamski tar sig först en hel bägare mjöd. Hon ropar sedan efter Crum som drar sig i sängen, han kommer dock ut spritt språngandes naken. De andra beklagar sig och upprepar seden med att klä sig, som de första man gör när man vaknar. Han sätter sig dock naken och inmundigar frukosten.

De överväger gårdagens förslag, Paramus har bestämt sig och ser fram emot ett äventyr. Kamski hånar och retas lite med honom att han alltid letar "de där äventyret", hon förklarar att gräset inte alltid är grönare. Kamski som dock verkar tagen, säger att hon denna gång lägger sin röst på att följa Paramus vad än han väljer. De har genom året som gått försökt föklara konceptet med demokrati för Crum. Han är dock väldigt kluven då han säger att ondskan han slåss mot finns här på svärdskusten.

De kommer överens om att besöka Vistanilägret och sedan kan Crum ta sitt beslut.

De traskar i regnet förbi norra porten, där Kamski stannar upp och lämnar över en en rulle med sitt sigill som ska överlämnas till Green Leaf Brigade.

Lägret har brutit upp och börjat rulla vidare men en vagn står kvar och kvinnan vid namn Ewa verkar glad att de kommit, Paramus försöker få henne att övertyga Crum som fortfarande är kluven och tydligt säger sig måsta stanna här. Kamski tar avsked efter ett försök att övertala honom, som vän, som kamrat. De andra två hoppar in i vagnen som börjar rulla norrut.

De hinner resa en bit innan de märker hur vagnen saktar in och en dyblöt Crum står i kortänden på vagnen och säger sig vilja följa med trots allt.

Madame Ewa förklarar att Barovia är en plats som finns i alla väderstreck och suddats ut från historien, från kartorna och från det skrivna ordet. Kamski är fortfarande skeptisk och har flera gånger påpekat för Paramus att hon troligen bara är en förvirrade kvinna från asylumet i Waterdeep.

De frågar om vem de ska möta, men hon säger bara att de ska finnas en trasig krigare på platsen de kommer anlända till.

Efter att de åkt vad som känns som minuter eller timmar så plockar Kamski fram sin träflöjt och börjar nynna och spela på en melodi som hon hörde igår på Tavernan. Denna melodi får Ewas blick och ett leende att uppstå. Hon nämner att hon känner igen sången om en främmande man som fumlar sig ner från ett berg. De är ense om att den är märklig men ganska medryckande.

Plötsligt passerar de en enorm port in i ett rike och en dimma sveper in över de. Hon säger att de snart är framme. Från ingenstans så börjar hon plocka fram ett bylte och överräcker gåvor till sällskapet. Ett bälte till Paramus, ett koger med fyra särskilda pilar till Kamski och till Crum, en säck.

När de strax därefter anländer till en glänta till en skogsbeklädd region med varga-yl och mörker. De kliver av och hon hennes folk som uppenbarligen haft ett läger här beger sig av omgående. Kvar står ett ensamt tält och en mager kort man, en dvärg, med gråa toner i skägger, ringar under ögonen och en utstrålning som ropar trasig.

                                           

En trasig krigare

Kamski är den första som reagerar på att hon tycker sig känna igen honom, men ändå inte. Han påminner om en berusad dvärgkrigare från Waterdeep vid namn Biörn Vitskägg, men samtidigt alldeles för mager och sliten.

Dvärgen presenterar sig och förklarar att han är den trasiga krigare de söker, att han var en av de fyra som skulle rädda Barovia, men att de övriga tre, Dieter Rybar, Ardbeg Lavskägge och Ratsack alla stupat i en strid som han bara minns dimmiga fragment av. Han verkar under en längre tid huserat kring några häxor, som han spottar galla över, men allt han säger är inte så lätt att förstå.

Biörn säger sig fått en spådom om deras trios ankomst och att de tillsammans ska stoppa Strahd med hjälp av ett gäng reliker. Han läser upp en mängd spådomar och förvirringen är total. De är nu första gången som trion får höra något om att de inte går att lämna Barovia frivilligt. Dessa ord skär djupt in i de tre och oroar. De har dock varit på äventyr förut, och Paramus ville verkligen de här så nog ska de ordna sig.

Vidare förklarar Biörn att han gärna skulle bränna ner en kvarn, men går inte djupare in på det men att de bästa de kan göra är att resa västerut mot en allierad alv eller mot ett kloster.

De ser över sin packning och inspekterar tältet om de finns någon proviant. Kamski rekar och säkrar området, han ser spår av vilt, särskilt stora vargar men verkar inte finnas något i närheten.

Inne i tältet finns säckar med ransoner, bröd, torkat kött mm samt två tunnor med mjöd. De äter, packar och upptäcker av en slump att säcken som Crum fått av någon anledning är bottenlös. De lyckas stoppa ner stora delar av ransonerna och även forcera ner en tunna mjöd. De testar till och med att stoppa ner Kamski som försvinner i ett vakuum. När de hjälper henne åter upp ur säcken så hjälper Paramus till att förklara att Crum verkar fått en Bag of holding.

Han själv har fått ett bälte av Dwarvenkind och Kamski fyra bolts of Radiant Sun.

Nu är de i Barovia, sångerna talar om deras dåd. De spenderar en tid i tältet för att samla lite krafter. De verkar ha en lång resa framför sig. Ondskan väntar...

En glänta där sällskapet anländer, i det okända riket Barovia

Ett brev kommer postat

Ivano vandrade Valakis gator som varje kväll. Han stannar till vid den östra porten då något fångar hans blick. Han går fram och ser ett ihoprullat papper med ett enkelt snöre som håller ihop sidorna. Väl utplacerat i blickfånget. Vad är detta? De måste vara någon som lämnat de avsiktligen för mig eller mina kollegor att finna.

Han knyter lös rullen och sätter sig ner på vaktpostens tillhörande stol, som efter några dagars lugn stått tom. Ivano lossar på snöret och ögnar de tre bladen. Samtliga är blanka. Varför lämna tre tomma blad? När han separerar de och kontrollerar fram och baksida ramlar ett fjärde ihopvikt papper ner i hans knä. Han väcklar ut de och ser en snirklig skrift skriven med svart bläck.

Ivano tittar ner och börjar läsa texten:

Till den som finner mina anteckningar.

Jag har rest en längre tid. Mina färder har tagit mig genom Barovia i fotspåren på de illvilliga, dumdristiga, naiva och smått självmordslyssna. För att vara mer tydlig så har jag försökt redogöra för de som för många tydligt setts som landets främlingar, som jag nog en gång också varit.

De togs in i riket till häst och vagn och irrade runt som blinda höns i Barovia stad. Där sägs de plågat kyrkans fader och försökt hjälpa borgmäster Ismack Koliana att föra hans sköna syster Irena till Valakis "säkra famn". Vad jag kan utröna så har de misslyckats fatalt och Strahd den gode både räddat de och lekt med sin fångst som han alltid gör.

Mina spår såg de senare röra sig i skogarna längs Lunafloden och fåglar som viskat i mina öron säger att de gjort sig riktigt ovän med lokala druider och varulvar, men vad vet jag. Kanske var de tvärtom.

Ett tag var de bortom synhåll men sägs sedan ha setts i närheten av den gamla benkvarnen, en otäck plats. De verkar dock kommit på god fot med en av haggorna. Den som går under namnet Ratsack sågs dock lurka omkring runt hönshuset. De ryktas även ha fördärvat Carl av Darnath och säkerligen haggorna som tvingat de.

Nåja, olyckor händer så lätt. 

De sågs även i närheten av Lake Zarovich men den täta dimman har gjort de svårt förtälja vad som riktigt uträttades där eller vilka otyg som skedde. Men två ekor hittades driva omkring utan fiskare eller annat...

I Valaki, där du som läser detta antingen huserar eller spatserar, ska ha besökt med storm. De gjorde sig ovän med allt från ståndhållare, cirkusägare, värdshusgäster och självaste borgmäster Valakovic. De hade till och med mage att utmana hans egna präst och livvakt. Viskningar talar om att de gjort sig allierad med Fiona av Wachter men sedan lämnat staden utom synhåll.

De sågs även i samspråk med de skygga skuggalverna och verkade komma bra överens.

Jag har följt deras fotspår. Jag har försökt komma ikapp men jag har alltid varit några steg efter.

De sågs senast tillbaka vid benkvarnen och någon tå måste trampats på för de var en fullblodig batalj och frände slogs med frände, makabert. 

Nåja, så är en plats som Barovia, kall, karg och kallblodig.

Men de var länge sen nu, och sist jag hörde eller såg dessa veka och lättlurade individer var just där vid kvarnen. Trots olika försök och knep så vet jag inte vad som hände med tre av de. Alven som gjorde sig ovän med de flesta, narren som trodde sig underhålla dold bakom en mask och den där kortväxta krymplingen som var mestadels onykter och sågs naken lite nu och då. Den fjärde, besatt av haggornas pajer sägs de, har skymtats runt benkvarnen, men något har förändrats i hans blick. Är det sorg, kärlek eller kanske bara tomhet. Troligen alla tre.

Nåja, Barovia är en sådan plats.

Ivano stannar till efter den sista raden. De låter väldigt bekant, måtte jag inte ha stött på en dråplig skara som påminner om dessa texter. Han vänder bladet och ser några ytterligare noteringar.

"En främling för vissa kan vända stora tuvor"

Jag trodde de hade något stort på gång, nåja ty fel kan även den perfekte hava. Jag lämnar för den som finner, tre oskrivna blad. Kanske kommer de en dag där något blir värt att skrivas på dessa. En dag, när vi äntligen kvävt de sista hoppen om ljus som de oärliga dyrkar.

Bläckets fjäder är din

Signerat

A.

Ivano sitter kvar på stolen en stund och funderar över vad han läst. ...kan de komma en sån tid?. Han viker ihop brevet, och rullar ihop de blanka bladen och stoppar dessa i en ficka. Sedan traskar han vidare längs Valakis gator. En annan dag kanske, en annan dag.

I skuggan av alver och lägereldar

..med viss puls stannar sällskapet upp vid Hus Wachter och försöker andas lite, de ser sig omkring men är lite för uppspelta för att avgöra om någon är sårad. De går och knackar på dörren och släpps in efter en stund till för-hallen av en tystlåten tjänare. Här börjar de dividera om ev. skador och Dieter kastar ett regn av helande kraft över Ratsack.

De eskorteras sedan in tillbaka till matsalen och soffgruppen som de satt i för två dagar sedan.

Soffgruppen i Hus Wachter

Här sätter sig Dieter och småpratar med Biörn kring sitt halsband. Han har precis börjat prata när Ratsack tränger sig på och vill höra vad de pratar om. Han beklagar sig över att de verkar finnas för många hemligheter mellan sällskapet, så han erkänner att han inte helt talat sanning. Han förmedlar att Morganta givit honom uppdrag och utlovat makt bortom hans fantasier om han tog ihjäl borgmäster Carl samt om han skulle stjäla en dagbok ifrån Urvins ena son. De var därför han var täckt av aska imorse.

Han vill bekänna färg och känner i efterhand att de här nog inte var så kloka beslut och vill hellre ta Strahds sida. Något som både Biörn och Dieter är klart skeptiska till.

De uppskattar hans ödmjukhet och vad han berättar så Dieter väljer att tala mer öppet om halsbandet som han "förvärvat" från Rictavios ägor, då det stämde in på en av spådomarna. Han förklar för Biörn att de är laddat med tre olika förmågor som han kan ladda upp dagligen. De är bara han i gruppen som kan bära det, då han är en godhjärtad person. Endast godhjärtade personer som är präster, kämpar eller paladiner är tillåtna dess krafter.

Ardbeg gör något som numera är vanligt för honom, druid som han är och de lägger föga intresse till honom.

Dörren flyger upp och in kommer Fiona Wachter som är uppspelt och lätt upprörd. Enligt henne var de inte alls såhär de skulle gå till och hon är inte beredd eller redo att skydda de ännu. Men hon tackar för att Izek Strasni är död och välkomnar att hon nu kan återta makten och hennes plan är i rullning. Allt för att gynna Strahd och åter släppa in honom i staden, åter låta Vistani röra sig i här.

Dessa uttalanden uppmärksammas av samtliga men de är Biörn som har svårt att hålla tyst, han menar på att hon inte alls talade gott om Strahd eller Vistani tidigare. Dieter delar ut en armbåge i ansiktet på den korte dvärgen och tackar istället Fiona artigt och kysser hennes hand. Hon har ordnat med en vagn som ska ta de ut ur Valaki till ett närliggande Vistaniläger, samma folk som är en del av hennes plan. Med sig får de ett brev och kommer kunna få hjälp därifrån med hästar för att besöka vingården som är deras nästa steg i sin personliga agenda.

När Fiona tackar för sig och Dieter visar sin uppskattning så passar hon på att hålla honom nära och viska något i hans öra, som han inte riktigt kan uppfatta, vare sig språk eller ord, men han tror de är en hel mening.

De åker i vagnen och småpratar när de passerat utposten vid södra palisaden. De blir avsläppta innan lägret och stannar upp för att gå igenom vad som just hände. De känner sig lite osäkra på om de verkligen gjort rätt och vems sida de egentligen bör stå på. Hus Wachter kommer säkert ta makten och de kan vara bra att vara bundsförvanter i denna stund, men hennes tillkännagivande av Strahd och de faktum som sakta satt sig att Izek var en präst, gör det hela lite nedstämt. De bestämmer sig för att vara försiktiga med vilken information de delar med sig av till Vistanifolket, och de börjar då diskutera om de kanske bör läsa vad som står på brevet med Wachters sigil, en slingrande orm runt ett W.

Biörn bryter försiktigt upp sigillet men ingen av de kan läsa vad som står. På magisk väg tyder Ratsack innehållet och förmedlar ett Upprop till mönstring signerat Fiona Wachter och riktat mot sina allierade Vistani. Ardbeg reparerar sigillet och de fortsätter framåt mot första bästa hus som de tror ska vara deras kontaktpersoner.

Skuggalvernas stugor och Vistanilägrets tält

Dieter presenterar sig och tror sig stå inför Luvash och Arrigal, vakterna skrattar till och visar upp sig i skenet av facklorna. De visar sig vara skuggalver, något så ovanligt som endast talats om i sångerna och lika mytomspunna som Drowerna. Faur och Cejdon heter de och de pratar om hur deras folk kom till Barovia för länge sen och är fast här som alla andra, de verkar dock trevliga och tillmötesgående. Förklarar att lägret på kullen är Vistani de söker, men innan de beger sig av bör de träffa deras ledare Kasimir i stugan framför de.

Gruppen tackar för sig och ska återkomma innan avfärd.

De traskar upp förbi en ringla av Vistanivagnar och går in i ett stort tält med femton män som sitter och dricker och umgås. En stor Vistani som floggar en yngre man.

Dieter reser sig upp på ett bord och stämmer upp till sång för att sprida stämning och annonsera deras ankomst. De andra går fram till den stora mannen som konfronterar de och vad de gör här. Ratsack håller fram brevet men innan den store Luvash hinner ta det roffar en mer slink figur, Arrigal åt sig det. Han läser och förklarar för sin bror att är dags, tiden är kommen för Valakis fall.

Parallellt med detta så har Dieter gjort en volt ner från bordet och övergått i någon suspekt dans med lågt böjda knän. Han överhör hur Luvash beklagar sig över sin försvunna dotter och återgår till sin floggning av någon som verkar ansvarig.

Dieter försöker få ögonkontakt med de andra utan gensvar så han gör ett djärvt trick och övergår festligheterna i en ledsam visa där han ersätter baladens titel med namnet Arabel. De tystnar i tältet när de övriga hör namnet. Luvash grymtar till, kliver fram och tar grepp om kragen på den gode barden. Han förklarar att fiskaren Bluto dräpt vad han tror är hans dotter och hon gick inte att rädda.

Han blir ursinning, kastar iväg Dieter och manar på sina kamrater att stridens timma är kommen. Han bror Arrigal försöker lugna honom och är lite orolig över impulsiva beslut. Ardbeg går bort och ser över den svårt sargade mannen vid piskan. Han berättar senare för honom vart de begravt Arabel och hoppas de kan hjälpa till att lugna den rätt berusade Luvash.

Arrigal har iallafall lovat sällskapet fyra hästar och frihet att ta åt sig proviant från tältet men de behöver lämna ikväll. De tackar och dvärgarna är snabba på att söka efter rusdrycker. Biörn finner fyra flaskor vin och delar med sig till Ardbeg.

När de går ur tältet får de varsina hästar och traskar direkt ner till Kasimirs stuga, Faur och Celjdon tar emot hästarna och släpper in de. De möter här en ytterligare äldre skuggalv vid namn Kasimir Velikov.

Kasimir berättar målande om hur hans folk kom långt före Strahds tid och hur de sedan blev kvar här efter hans pakt. Hur Strahd äktade hans syster Patrina Velikovna men att hon inte räckte till i längden och när hon försvann ur hans liv så straffades alverna med att bli av med sina öron och samtliga kvinnoalver avrättades.

Han undrar vad sällskapet gör här och förstår att de inte är från Barovia. De berättar om Waterdeep och att de vill återvända. Han förklarar att de är endast Vistani som har förmågan att gå igenom dimman men att sägner talar en plats, som han på senare år fått återberättat för sig i sina drömmar av sin döde syster Patrina.

Hon talar om ett Bärnstenstempel högt bortom Mount Ghakis, en plats som sägs ska kunna bryta förbannelsen. Antingen var de här som Strahd knöt sin pakt eller så finns något som kan tillintetgöra hans gärningar.

I en annan del av Barovia

Han är på ett humör för att ge historia och lära sällskapet mer om Barovia och talar om Silverdraken riddarordern som bildades av Lord Argynvost som var den som byggde ett hus som sedan blev en fästning på en klippa för att kunna skåda ner över den försvunna staden Berez, en plats som Strahd utplånat för länge sen, men innan dess bjöd Argynvost in krigare och lärda från alla väderstreck och skapade en armé för att stå emot djävulen och hans lakejer. De gick enligt historien till ett motangrepp uppe vid Castle Ravenloft och stred tappert. Varje soldat eller krigare sägs ha dräpt ett hundratal fiender vardera, men motståndet var i tusental och slukade de alla. Lord Argynvost sägs ska ha visat sitt rätta jag i slutet av striden och förvandlats till den Silverdrake han en gång var. Han dödande och delades upp i bitar, vars benrester sägs finnas i Ravenlofts katakomber eller kamrar.

Han talar högt och ljudligt om Argynvost Holt, som en numera död och nästan bortglömd plats där säkert deras stora skattkammare håller både det ena och det andra. Han talar även om de numera döda riddarna av Silverdraken riddarordern vars själar är fast i Barovia och blivit sinnesrubbade. Han själv eller nära bekanta ska ha sett och mött sådana odöda krigare vars klinga klyvt vampyrer och oknyt som smör.

Kasimir talar dock även med viss optimism, han tror att tillsammans med sällskapet skulle han vara redo att resa igen och försöka finna Bärnstenstemplet och även de försöka ta sig ur Strahds grepp.

De erbjuds husrum för natten med kudde och filtar, efter en kort drakrast i det fria överväger de sina alternativ och beslutar att vingården får vänta ytterligare, ett berg ska bestigas, fiender ska nedkämpas och en nyfunnen allierad i Kasimir. Det kanske börjar ljusna, eller så är det lystret från Dieters flöjt som fortfarande skiner.

På andra sidan av Dieter